blommalomma

Var ute och vandrade i skogen i ett friluftsområde. Soligt och snöigt och skönt. Vi gick många kilometer, Särbo och jag.
Målet var ett fikaställe där vi tänkte slå oss ner med nån bulle och varm choklad och värma oss.
Och, det var vi inte ensamma om att ha som mål.
Kön ringlade sig fram till ytterdörren.
Ett litet barn låg i sin vagn utanför fiket och tokskrek hysteriskt.
Någon kontaktade en ur personalen som ropade ut  att ett barn utanför låg och skrek.
Ingen reaktion.
Ingen kom och tog hand om barnet!
Vi i kön tittade oss omkring, och någon konstaterade att ingen brydde sig om barnet.
Särbo och jag orkade inte stå i kön, utan gick ut.
Då såg vi att någon visst var hos barnet, nämligen en man, troligtvis pappan.
Varför trodde ingen att han gick till barnet?
Jag såg honom men trodde inte alls att han hade med ungen att göra.
Hur inskränkt får man vara egentligen?
Vi som är så jämlika i det här landet.
Och vi som aldrig kan få plats någonstans om vi inte bokar bord i det här landet.

Sen tog vi bussen hem till Särbo. Bussen stod redan där när vi kom, så vi sprang lite, fast det var rätt kört, för han hade stängt dörrarna. MEN HAN ÖPPNADE DEM IGEN. Tack så hemskt mycket! Det händer ju aldrig!
Sen när jag åkte från Särbo några timmar senare, så stannade min busschaufför åt en som kom springande,  fast han redan åkt en bit. Och det var inte ens samma chaffis som tidigare.
De hade en riktigt bra dag idag, busschaufförerna.
En vänlig handling av en busschaufför gör en hel buss full med människor glada, och då är de lite vänligare mot personer i sin omgivning.

/Blomma

Tänk, när jag var ung, då kunde man gå ut nian och få ett jobb. Inget pangjobb kanske, men kassajobb på Ica gick bra.

Då var mamma så nöjd bara jag gick gymnasiet.

Hon blev stolt över att jag gått ut gymnasiet och blivit GYMNASIEEKONOM.

Det kan man inte ens nämna nu.

Tänk om jag skulle söka nytt jobb och de frågar efter utbildning.

-Jo, det är så att jag är gymnasieekonom, skulle jag säga som något så självklart som om jag gått ut Harward eller nåt. Nej, jag tror inte det. Bättre att hålla tyst.

De unga nu har det inte lätt.

Om de går gymnasiet så får de kanske ett kassajobb på Ica. Eller om de gått ett hantverksprogram, då kan de bli lärlingar och sedan få ett riktigt yrke som hantverkare.

Men de som inte vill bli hantverkare då?

Som inte vill eller kan plugga vidare efter gymnasiet?

Vad händer med dem?

Ingen i min släkt har pluggat vidare efter gymnasiet, så vem är jag att komma och säga till mina döttrar, att nu är det dags att plugga vidare. JAG vet ju inget om högskolor och universitet. Jag vet inte ens skillnaden mellan en högskola och ett universitet.

Men ändå säger jag till dem: -Ni vet att alla pluggar vidare efter gymnasiet nu, så ni bör också göra det om ni vill stå er i konkurrensen efter jobb.

Jag har sagt det hela tiden de gått i skolan, så de ändå haft det i bakhuvudet, att skolan är inte slut efter nian. Och inte efter gymnasiet heller för den delen. Ni hinner bli 24 bast nånting innan ni pluggat färdigt. Vuxenlivet börjar sent nu för tiden.

Jag flyttade hemifrån när jag var 20, och inte var det överdrivet tidigt. Och vuxen blev jag på kuppen.

All vuxenutveckling blir senare och senare. Man ska leva tonårsliv så länge som möjligt.

Det riktigt skumma med det beteendet, är att små barn ska OCKSÅ leva tonårsliv från riktigt tidig ålder. Och föräldrarna hejar på dem!

Jeans och väst för bebisar som inte ens kan gå (tacka vet jag mjuka gosiga bebiskläder), dagisdisco för 3-åringar, Bratz-dockor för 5-åringar, BH-ar för 7-åringar, sminkade 9-åringar, ja de ska vara så stora och tonårsaktiga, men ändå inte kunna gå till skolan själv, utan bli skjutsade minsta lilla meter.

Barn är tydligen inte bra att vara, och inte vuxen heller. Jag förstår det inte. Den jobbigaste tiden var väl ändå tonårstiden? Varför sträva efter att ständigt vara där?

Men tillbaka till utbildningen.

Är det inte så att det kommer vimla av överutbildade personer, som sitter på jobb som egentligen inte borde kräva så hög utbildning?

De som utbildat sig länge har väl ändå gjort det för att kunna jobba med något som kräver den utbildningen.

Jag har alltså inte gått någon högre utbildning än gymnasiet, men för att söka mitt jobb idag krävs ändå högskoleutbildning.

Kunde man inte lika gärna göra det möjligt att läsa fyra år på gymnasiet, där det fjärde året är ett mer riktat år, så man fördjupar sig i något ämne eller åt något håll? T.ex ekonomi, juridik, natur, marknadsföring, starta eget, pedagogik e.d?

Nu är jag, som tur är, inte utbildningsminister, så jag kan inte ändra på det. Men jag tycker att det borde göras någon förändring.

Kanske också företagen som anställer borde ändra sina krav lite.

Är det kanske redan så att vissa företag tar in blåbär direkt från gymnasiet för att utbilda i egen anda? Inte vad jag vet, men det kunde väl vara ett alternativ för skoltrötta, men arbetssamma personer.

Det enda som räknas kan väl inte vara utbildning?

Vart tog personliga egenskaper och arbetssamhet vägen?

Man kan ju lära sig jobbet på plats? I alla fall vissa jobb.

Ge de unga en chans till en framtid! Med jobb, plugg, lärlingsplats eller vad som passar dem bäst.
Det är de värda!

Åkte in till stan och julträngdes idag.
Det började lugnt, men folkmängden ökade konstant ända tills jag åkte hem igen.
På väg till Gamla stan sålde några ynglingar (fasansfullt ord!) "gotländska brända mandlar".
Vet inte vad som var godländskt med mandlarna, mer än att killarna som brände mandlarna pratade gotländska med dem.
Nu har jag knaprat brända mandlar så sockret knastrade i tänderna. Det var smått beroendeframkallande. Jag kunde inte sluta knapra på de otroligt söta gotlänningarna.
Karius och Baktus jublar!
Vet dagens unga vilka det är? Tandtrollen förstås!
Vet ni vem Vita bergens polis var då? Jo, tandborsten såklart! Det var Lasse Berghagen som sjöng om Rutan, Prickan och Randan och Vita bergens polis, och Busiga Klas fanns också med på ett hörn.  Det fanns en bok till skivan också, med tecknade bilder.
Det var så pedagogiskt när man var liten, med roliga böcker och skivor som skulle lära oss barn att leva rätt. Sköta dina tänder, trafikvett med Televinken och säkert massa annat vett också.
Sen kom polisen till skolan och kollade våra cyklar. Om de hade lysen och reflexer och bromsar som fungerade, så fick man ett märke bak på stänkskyddet: "Säker cykel 1975". Sen satte man på ett nytt varje år cykeln blev säkrad av polisen.
Sånt håller väl inte polisen på med nu för tiden?
De cyklar inte längre, barnen. De blir väl skutsade var de än ska, så cyklarna har de mest när de ska på cykelutflykter med skolan.
Fast hjälmar hade vi inte.
Och det gick bra ändå. Säger jag som överlevt. De andra säger inte så mycket!

Nu måste jag gå och borsta bort allt socker från mina tänder, så inte Karius och Baktus kommer och käkar upp dem. Se där! Jag gick på sagan. Det sitter i, det man inpräntats som liten.
Jag måste nog pränta lite mer vett i mina "småttingar", de curlade gymnasieungdomarna. Jag erkänner att jag curlat dem, även fast jag inte vill. Men samhället kräver curling! Skjutsa hit och skjutsa dit annars hinner du inte! Skolan räknar med att föräldrar måste hjälpa med läxorna, fast vissa inte har föräldrar som kan. Helt obildade eller ointresserade, eller med ständig tidsbrist. Men curling är det som gäller.
Sen sitter de uppväxta ungarna där och undrar vad som hände. Va? Är det ingen som ska tvätta åt mig längre? Men hur ska JAG hinna med det? Och hur har "de" tänkt att man ska hinna jobba egentligen? Jag har så mycket annat att göra.
Fast de kommer lära sig de också.
Min mamma undrade hur jag skulle klara mig när jag blev vuxen, om jag skulle hålla på att peta bort allt fett från köttet i flera timmar varje gång jag åt. Det måste jag sluta med innan jag blir vuxen, sa hon.
Men inte då! Jag kan pilla bort hur mycket fett jag vill. Man KAN det fast man är vuxen.
Vad vill jag säga med det här nu då?
Kanske: Gör vad du vill så länge du kan, snart är du vuxen och då måste du göra som vuxna gör, alltså vad du vill!
(Fast oftast väljer man som vuxen inte att göra det man vill, utan det andra tycker att man borde!)

/Blomma

En person jag känner litegrand, har bott i Stockholm några år, inflyttad.
Trivdes tydligen inte här.
Jobbet var bra.
Men fritiden var inte alls nåt kul.
Man får inte riktiga vänner här tydligen. Jobbarkompisar, jovisst, men de har redan ett etablerat umgänge som de knappt hinner med, så att ta in någon ny i bekantskapskretsen är väl inte att tänka på.
Jag tycker det är lite sorgligt. Han som är så trevlig.
Är det så hemskt här?
Fast det är väl övervägande singlar, eller iallafall, mest singlar i Sverige befinner sig i Stockholm.
Vad är egentligen anledningen? Kräsna? För stolta? Dumma? Fula? Inåtvända? Inte alls sugna på att bli något annat än singlar? Sex and the city wannabees? Skilda och nöjda med det?
Inte alla är ju härifrån från början. Blir man så om man flyttar hit? Och hur är så?
Vad tycker folk om Stockholmare egentligen?

Några turister frågade mig om vägen till ett hotell igår. Någon sekund tittade jag mig omkring för att se vilket som var bästa vägen, men då kom en man fram och började peka samtidigt som jag, så vi förklarade lite ihop, och turisterna sa att det var svårt att hitta i stan.
Då började mannen som pekade, prata om att - ja, det är ju inte så lätt för Stockholmarna heller, för de flesta av oss är inte Stockholmare egentligen, sa han och tittade på mig.
Nähä, kanske det, sa jag bara.
Orkade inte börja berätta om mitt liv, att jag är född här och ett par generationer till.
Varför skulle jag, de hade väl tyckt att jag var dryg.
Så det blev bara ett mesigt: nähä, kanske det.
Sen sa de att de hittade själva, så jag stegade iväg, men kollade bak för att se om de svängde rätt, för det var ett vägarbete som störde vägbeskrivningen lite. Men då såg jag att pekmannen följde med dem hela vägen fram. Jag hade faktiskt också tänkt följa med dem tills de skulle svänga av, men de ville ju inte! Och så ville den där mannen verkligen visa vägen. Ville han rädda mig? Tyckte han att jag tvekade för länge?
Vad är det med folk?
Skulle jag ha slutat prata och gått iväg när han kom fram och pratade i munnen på mig?
Usch för människor som beter sig så man inte vet var man ska ta vägen!
Det positiva var väl att turisterna hittade till sitt hotell till slut!

/Blomma, den ständiga vägvisaren

Jag har vunnit tredje pris i en skönhetstävling! Nej då! (gammal Monopol-chans)
Men jag har faktiskt vunnit tredje pris i en liten fototävling.
Tänk om jag skulle bli fotograf istället!
Jag tror jag skulle gilla det!
Verkligen kul!
Och osäkert.
Och svårt.
Men kul.
Jag fortsätter nog vara hobbyfotograf. Det verkar lugnast så.
Tyvärr har jag ett litet problem med min fotografering.
Om jag försöker ta en spontan bild av Hallon i vardagsmiljö, så får hon nåt galet i blicken och håller båda armarna för ansiktet och skriker: -Nej! Jag ser ju inte klok ut! Jag är helt osminkad! Låt bli! Låt mig va!
Och försöker jag fota Smultron, så smajlar hon så överdrivet och ospontant som på ett skolkort, eller sträcker ut sin osmakligt piercade tunga och grimaserar med hela ansiktet.
Spontanbilder är inte min starka sida.
Jag skulle kunna skaffa mig en Bond-kamera som sitter i skärpet eller nåt sånt.
Fast inte lär jag byta yrke inte.
Jag går och drömmer och tänker att jag ska göra det, men hur blir det då med löneutvecklingen?
Herregud vad vad ospontan jag är!

/Blomma

Varför börjar alla plugga för sent?
Jag gjorde det själv, men det är verkligen ingen ursäkt för nästa generation att fortsätta.
Men det gör de!
Det behövs en press, en riktigt ordentlig press, så att man har ungefär två-tre dar på sig att förstå och göra några kapitel företagsekonomi med debet och kredit och resultat och så ett smaskigt matteprov på det.
Jomenvisst ska det gå jättebra!
Och när en hemsk mamma förklarar så vill man inte fatta.
Min kära Smultron, min ständigt trotsiga dotter. Det är nog bäst att du gör det själv ändå.

/Blomma

Inpackad i jacka med luva, med hårtestarna vispandes runt ansiktet, plöjde jag mig fram i snöstormen utan att se ett jota.
Ska det verkligen vara så här Sverker?
Snön är ok. Jag t.o.m gillar snö, för det blir så ljust och fint.
Men stormarna!!!! jag kan inte med starka vindar, jag tycker det är så jobbigt!
Jag bara önskar att scooteroveraller kunde bli mode här i stan.
Det behövs ju.
Tänk att ha sköna, tunna, mjuka, fina kläder på sig, utan att bry sig om kylan, och så bara på med overallen, upp med luvan och dra åt så bara ögonen tittar fram. Om man t.o.m skulle våga sig på ett par skidglasögon, fast det kanske är lite överdrivet ändå.
På fötterna varma sköna stövlar som går upp ordentligt så inget snömodd eller vatten tränger in.
Väl framme på jobbet är det bara att ta av hela overallen, med stövlarna hängande i hällorna och hänga upp på en galge.
Sen fram med några små söta inneskor.
Torr och fin och glad och nöjd och varm!
Vilken dröm.
Nej, här ska vi lida, strutta runt i högklackade stövlar och halka runt och göra små svanhopp för att inte ramla pladask på rumpan. Ingen mössa, utan möjligtvis en luva lite nånchalant uppdragen på bakhuvudet, knappast hopdragen med snoddar.

Jag ska nog flytta till Norrland. Jag har fått för mig att där tar man på sig ordentligt varma, sköna kläder om man så bara ska till jobbet.
Eller är det inte så?
Har jag helt fel uppfattning om Norrlänningar?
Ja, det kommer jag fortsätta ha tills någon bevisar motsatsen.

Nu ska jag kura i soffa med te och filtar och värmeljus och tonårstjejer runt mig för att se på bönderna igen. Hoppas de inte gör bort sig nu, som tidningarna påstår. Jag vill att de ska vara bonniga men sjyssta. Fast de är väl som folk är mest ändå.
Lite lagom egoistiska och halvsnälla. Riktiga lagombönder!

/Blomma

I helgen var jag med om sånt som var allför länge sen jag gjorde sist.
Jag var på fest och vi dansade och dansade tills de nästan slängde ut oss.
På söndan kändes det rätt bra med en promenad efter festandet.
Ut i skogarna i Särbos trakter där jag inte hittar alls, iallafall inte i skogen.
Jag hade väl nån tro på att han skulle hitta.
Det gjorde han inte!
Vi traskade på och hade så trevligt i solen, vände vid en sjö, för det skulle nog bli alltför långt att gå runt den. Där nånstans kom vi fel. Vi irrade och chansade på vägar och plötsligt fanns en sjö på alldeles fel sida. Men vad hände, vi kan ju inte ha kommit runt så fel. Jag försökte pumpa Särbo på information: Men du måste väl veta vilken sjö som har en liten ö? Nej, det visste han inte. Men finns det andra sjöar här än den första sjön vi vände vid? Nej, det trodde han inte.
Till slut frågade vi nån så vi kom fram nånstans vid en parkering. Fortfarande fattade vi inte var vi var.
Men där fanns också en karta. Vad bra! Otur bara att de inte hade satt ut var vi var nånstans på kartan. Det var nog den mest onödiga karta jag träffat på! Fick ju fråga några hundägare, de undrade nog vad vi gjorde där och hur vi kommit dit, men de kunde visa var vi var. Aha! Det där vattnet var lite mer än en sjö, snarare ett stort vattendrag som vi inte borde kommit i närheten av.
Nåja, då hittade vi hem till slut innan det blev mörkt.
Annars skulle vi övernattat under en tuva tyckte Särbo. Han har verkligen inte det minsta Mullekoll, vet knappt hur en vitsippa ser ut. Jag undrar lite hur stor han trodde en tuva kan vara?
Orkade inte fråga.
Vi värmde bullar när vi kom hem och käkade te och chokladbitar. Rätt så mumsigt!

/Blomma

Vissa beslut är alldeles för svåra att fatta. Istället tas de inte alls.

Men vad är det för feghet?

Hur ska något då kunna förändras?

Eller vill jag egentligen inte ha förändring?

Vill jag ha gammal invand trygghet istället för att kasta mig ut i världen och kanske aldrig få tillbaka samma trygga liv?

Men om inte, ska det bara fortsätta och fortsätta utan förändring då?

Vill jag ha det så?

Vågar jag chansa och ta det ganska läskiga steget?

Jag vet ju inte hur det blir om jag gör det!

Jag är rädd.

Jag vill ha förändring.

Hur ska det gå ihop?