blommalomma

Var ute och vandrade i skogen i ett friluftsområde. Soligt och snöigt och skönt. Vi gick många kilometer, Särbo och jag.
Målet var ett fikaställe där vi tänkte slå oss ner med nån bulle och varm choklad och värma oss.
Och, det var vi inte ensamma om att ha som mål.
Kön ringlade sig fram till ytterdörren.
Ett litet barn låg i sin vagn utanför fiket och tokskrek hysteriskt.
Någon kontaktade en ur personalen som ropade ut  att ett barn utanför låg och skrek.
Ingen reaktion.
Ingen kom och tog hand om barnet!
Vi i kön tittade oss omkring, och någon konstaterade att ingen brydde sig om barnet.
Särbo och jag orkade inte stå i kön, utan gick ut.
Då såg vi att någon visst var hos barnet, nämligen en man, troligtvis pappan.
Varför trodde ingen att han gick till barnet?
Jag såg honom men trodde inte alls att han hade med ungen att göra.
Hur inskränkt får man vara egentligen?
Vi som är så jämlika i det här landet.
Och vi som aldrig kan få plats någonstans om vi inte bokar bord i det här landet.

Sen tog vi bussen hem till Särbo. Bussen stod redan där när vi kom, så vi sprang lite, fast det var rätt kört, för han hade stängt dörrarna. MEN HAN ÖPPNADE DEM IGEN. Tack så hemskt mycket! Det händer ju aldrig!
Sen när jag åkte från Särbo några timmar senare, så stannade min busschaufför åt en som kom springande,  fast han redan åkt en bit. Och det var inte ens samma chaffis som tidigare.
De hade en riktigt bra dag idag, busschaufförerna.
En vänlig handling av en busschaufför gör en hel buss full med människor glada, och då är de lite vänligare mot personer i sin omgivning.

/Blomma