blommalomma

Han spelar vidunderligt!

Med radion tryckt mot örat spelar han och diggar till nån musik ändå får man förmoda.

Ingen kan lista ut vilken låt han ger sig på.

Men vilken inlevelse!

Jag tog kort och lade ett bidrag till hans fortsatta förfall, och han märkte det inte ens!

Han lever i sin egen lilla värld.

Det får han så gärna göra, bara han stannar där och lever ut alla sina djupa känslor i musiken.

Det är nog lugnast och säkrast så. Både för honom och omgivningen.

/Blomma

Så här skriver DN idag om bandet Solid grounds:

"De var hårdrocksbandet vars enda album gavs ut i 200 exemplar och som sedan sprack."

Tur att man inte köpte den skivan då.
Sprack den så fort man köpt den?
Jag undrar verkligen...

/Blommalomma ordmärkare

Qi gong och te.
Så avslutades min arbetsdag idag.
Kände mig helt harmonisk när jag åkte hem.

Hade förvarnat tjejerna att fixa käk själva.
Hallon kom hem till matlagande Smultron med kompis, som enbart lagade mat just till Smultron och kompis. Vad gick fel där egentligen?

På hemväg försökte jag mobilblogga min missnöjdhet, men det kom visst aldrig fram.
Vad gick fel nu då?
I somras funkade det ju.

Fick senare reda på att Smultron trott att jag skulle äta ute.
Men ursäktar det att nonchalera sin systers matbehov?
Nej, just precis.
Smultron kunde sträcka sig till att bjuda på lite spaghettirester, men pastasås fick syrran inte smaka.
Jag tryckte i henne en multivitamintablett när jag kom hem och fick höra om hennes torftiga middag. Så hon inte får skörbjugg iallafall!

/Blomma

Var ute och vandrade i skogen i ett friluftsområde. Soligt och snöigt och skönt. Vi gick många kilometer, Särbo och jag.
Målet var ett fikaställe där vi tänkte slå oss ner med nån bulle och varm choklad och värma oss.
Och, det var vi inte ensamma om att ha som mål.
Kön ringlade sig fram till ytterdörren.
Ett litet barn låg i sin vagn utanför fiket och tokskrek hysteriskt.
Någon kontaktade en ur personalen som ropade ut  att ett barn utanför låg och skrek.
Ingen reaktion.
Ingen kom och tog hand om barnet!
Vi i kön tittade oss omkring, och någon konstaterade att ingen brydde sig om barnet.
Särbo och jag orkade inte stå i kön, utan gick ut.
Då såg vi att någon visst var hos barnet, nämligen en man, troligtvis pappan.
Varför trodde ingen att han gick till barnet?
Jag såg honom men trodde inte alls att han hade med ungen att göra.
Hur inskränkt får man vara egentligen?
Vi som är så jämlika i det här landet.
Och vi som aldrig kan få plats någonstans om vi inte bokar bord i det här landet.

Sen tog vi bussen hem till Särbo. Bussen stod redan där när vi kom, så vi sprang lite, fast det var rätt kört, för han hade stängt dörrarna. MEN HAN ÖPPNADE DEM IGEN. Tack så hemskt mycket! Det händer ju aldrig!
Sen när jag åkte från Särbo några timmar senare, så stannade min busschaufför åt en som kom springande,  fast han redan åkt en bit. Och det var inte ens samma chaffis som tidigare.
De hade en riktigt bra dag idag, busschaufförerna.
En vänlig handling av en busschaufför gör en hel buss full med människor glada, och då är de lite vänligare mot personer i sin omgivning.

/Blomma

Jag och Särbo tänkte oss middag på restaurang ikväll.
Vi kollade ut några lämpliga, men bestämde oss inte för vilken förrän i sista stund.
När vi äntligen hade vandrat runt halva stan så var det fullt.
Hmmm, lönehelg kanske är lite knepigt.
Så vi ställde oss i en trappuppgång och ringde till de andra restaurangerna för att höra om det fanns något litet ynka 2-mannabord ledigt. Det fanns det inte.
Vi vandrade vidare.
Gick in på flera ställen som var knökfulla.
Särbo fick hungerpanik och köpte ett mellanmål.
Till slut hamnade vi på ett litet hak med utsikt över spåren vid Karlberg. Nåt grekiskt, Mosaik. Sett förr men aldrig varit inne på.
Där fanns det plats.
Vi hade ju tänkt oss italienskt, men det var helt ok.
Sen hem till vinpimplande, tjattrande tjejer på väg ut.
Nu har de precis dragit vidare till nästa förställe, här var väl inte kul längre...

Nu är det tea time.

Blomma

Nu är det verkligen vitt ute.
Jättehärligt!
Döttrarna var och tränade idag. Och jag hämtade dem och de åt bananer i bilen på vägen hem. Precis som förr i tiden, när man skjutsade runt på träningar och gav dem frukt i bilen så de inte skulle svimma innan middagen blev klar.
En gång ville inte Smultron ha sin banan. Jag undrade varför. Hon lät lite butter och bara sa att hon inte ville ha. Jag försökte nog ändå få henne att äta, för en nytränad Smultronunge utan mat i magen, det är inte att leka med. Men hon ville inte ha. Jag gav mig väl till slut.
Sen när vi kom hem så kom det fram varför. Hon hade gjort illa fingret och kunde inte skala bananen.
De var väl 4 tjejer i bilen, och hon ville inte säga det. Kanske hon var rädd att börja gråta.
Det var lite svullet, men hon kunde röra det, fast nog vad det läge för ett läkarbesök. Men inte åker man in till Astrid Lindgrens barnakut på kvällen med barn som borde sova. Nej, i med ett par alvedon och i säng. Sen åkte vi dit tidigt på morgonen efter att Hallon var lämnad på fritids.
Det visade sig förstås att det var brutet. Rakt av.
Hon fick bedövning i massor så jag höll på att svimma. Fast det låtsades jag inte om, bara drog fram en pall och satte mig och lutade huvet mot Smultron som låg på en bår och fick sprutor i handen så den blev helt tjock. Såg hemskt ut, men det var nödvändigt för att vrida fingret rätt.
Läskigt!
Men sånt får man inte låtsas om, utan vara så käck och säga att det går ju bra det här! Du är så duktig så!
Jag brukar hålla mig lugn och rationell tills barnet (eller hund eller marsvin för den delen)  är överlämnat till läkare, då håller jag på att svimma. Så fånigt, men bara att luta ner huvet så går det över.
Konstigt att man reagerar så. Det går ju inte att styra.
Inte heller hur man skulle reagera om det hände något riktigt panikartat.
Jag hoppas ju att jag tänker extra bra och smart om det skulle behövas, men det vet man aldrig. Hoppas jag aldrig behöver få veta det heller.

/Blomma

Två små systrar har dragit iväg på gympa tillsammans!
Hoppas och tror jag.
Jag sådde ett frö i förmiddags när jag kom tillbaka från mitt pass, och så bestämde de att gå kl 15 idag.
De skulle åka dit själva, men jag erbjöd mig att hämta dem. Annars brukar de få åka båda vägarna själva, det är ju inte långt, men nu hade jag ändå tid, så då kan jag göra det.
När det började närma sig att de borde göra sig iordning och dra iväg, så smet jag ut på skogspromenad.
Jag vet ju hur det brukar bli, de tror de kan börja göra sig iordning 5 minuter innan de ska till bussen, och så är det något de inte hittar. Då blir det kaos och skrik och panik.
Därför tog jag en stillsam skogspromenad.
Såg sen att jag missat ett samtal från Hallon som ringt 5 minuter innan bussen skulle gå.
Så jag tog en extra runda... De kan inte bara förlita sig på mig.
Och när jag kom hem var de utflugna.
Förhoppningsvis hann de med bussen.

Jag ska passa på att dricka te och äta lussekatt från sista påsen som jag tog fram i morse när jag frostade av frysen. Äntligen fick vi minusgrader så det gick att slänga ut frysvarorna på balkongen och få avfrostat!

/Blomma

Årets första semlor köpte jag idag på gamla Dalpojken, numera XOKO, på Rörstrandsgatan i Stockholm.
De har ärvt semmelreceptet från Dalpojken, så förväntningarna var stora.
De var goda, visst, men jag ställde in dem i kylen några timmar innan vi käkade, och då blev de liksom blöta utanpå brödet. Inte så smaskigt.
Alltså inget bra test. Det måste göras om.
Och jag vet vem som inte kommer kunna låta bli att köpa Dalpojkensemlor när han går förbi: jo, Särbo!
Han är ju en semmelman. Han skulle kunna äta semlor varje dag.
Så gott är det väl inte? Jag petar oftast bort massa grädde för att det är för mycket.
Nu har jag fått min dos semlor för ett tag, men nästa vecka blir det nog en med Särbo ändå.

/Blomma

Tänk, när jag var ung, då kunde man gå ut nian och få ett jobb. Inget pangjobb kanske, men kassajobb på Ica gick bra.

Då var mamma så nöjd bara jag gick gymnasiet.

Hon blev stolt över att jag gått ut gymnasiet och blivit GYMNASIEEKONOM.

Det kan man inte ens nämna nu.

Tänk om jag skulle söka nytt jobb och de frågar efter utbildning.

-Jo, det är så att jag är gymnasieekonom, skulle jag säga som något så självklart som om jag gått ut Harward eller nåt. Nej, jag tror inte det. Bättre att hålla tyst.

De unga nu har det inte lätt.

Om de går gymnasiet så får de kanske ett kassajobb på Ica. Eller om de gått ett hantverksprogram, då kan de bli lärlingar och sedan få ett riktigt yrke som hantverkare.

Men de som inte vill bli hantverkare då?

Som inte vill eller kan plugga vidare efter gymnasiet?

Vad händer med dem?

Ingen i min släkt har pluggat vidare efter gymnasiet, så vem är jag att komma och säga till mina döttrar, att nu är det dags att plugga vidare. JAG vet ju inget om högskolor och universitet. Jag vet inte ens skillnaden mellan en högskola och ett universitet.

Men ändå säger jag till dem: -Ni vet att alla pluggar vidare efter gymnasiet nu, så ni bör också göra det om ni vill stå er i konkurrensen efter jobb.

Jag har sagt det hela tiden de gått i skolan, så de ändå haft det i bakhuvudet, att skolan är inte slut efter nian. Och inte efter gymnasiet heller för den delen. Ni hinner bli 24 bast nånting innan ni pluggat färdigt. Vuxenlivet börjar sent nu för tiden.

Jag flyttade hemifrån när jag var 20, och inte var det överdrivet tidigt. Och vuxen blev jag på kuppen.

All vuxenutveckling blir senare och senare. Man ska leva tonårsliv så länge som möjligt.

Det riktigt skumma med det beteendet, är att små barn ska OCKSÅ leva tonårsliv från riktigt tidig ålder. Och föräldrarna hejar på dem!

Jeans och väst för bebisar som inte ens kan gå (tacka vet jag mjuka gosiga bebiskläder), dagisdisco för 3-åringar, Bratz-dockor för 5-åringar, BH-ar för 7-åringar, sminkade 9-åringar, ja de ska vara så stora och tonårsaktiga, men ändå inte kunna gå till skolan själv, utan bli skjutsade minsta lilla meter.

Barn är tydligen inte bra att vara, och inte vuxen heller. Jag förstår det inte. Den jobbigaste tiden var väl ändå tonårstiden? Varför sträva efter att ständigt vara där?

Men tillbaka till utbildningen.

Är det inte så att det kommer vimla av överutbildade personer, som sitter på jobb som egentligen inte borde kräva så hög utbildning?

De som utbildat sig länge har väl ändå gjort det för att kunna jobba med något som kräver den utbildningen.

Jag har alltså inte gått någon högre utbildning än gymnasiet, men för att söka mitt jobb idag krävs ändå högskoleutbildning.

Kunde man inte lika gärna göra det möjligt att läsa fyra år på gymnasiet, där det fjärde året är ett mer riktat år, så man fördjupar sig i något ämne eller åt något håll? T.ex ekonomi, juridik, natur, marknadsföring, starta eget, pedagogik e.d?

Nu är jag, som tur är, inte utbildningsminister, så jag kan inte ändra på det. Men jag tycker att det borde göras någon förändring.

Kanske också företagen som anställer borde ändra sina krav lite.

Är det kanske redan så att vissa företag tar in blåbär direkt från gymnasiet för att utbilda i egen anda? Inte vad jag vet, men det kunde väl vara ett alternativ för skoltrötta, men arbetssamma personer.

Det enda som räknas kan väl inte vara utbildning?

Vart tog personliga egenskaper och arbetssamhet vägen?

Man kan ju lära sig jobbet på plats? I alla fall vissa jobb.

Ge de unga en chans till en framtid! Med jobb, plugg, lärlingsplats eller vad som passar dem bäst.
Det är de värda!

Nedbrottad på köksgolvet av mina egna döttrar!
De kittlades så jag skrek okontrollerat! Trumhinnan var nära att spricka!
Två mot en är fegt!
Hör ni det!
Jag fick träningsverk i magen. Men det var ju bra!!!

De förlängde säkert mitt liv med flera veckor!

/Blomma

Jag och Särbo åkte iväg och firade med familj och vänner. Tjejerna räknar jag knappt med längre, möjligtvis till middan, men nu hade de andra planer. Det är bara en bonus om jag får dem med nån gång.
Vi hade det iallafall jättetrevligt med god mat och trevliga vänner.
En taxi fick vi tag på också. Fantastist mitt i nyårsnatten!

Jag och Särbo kom hem först och hann sova ett par timmar innan jag hörde Smultron i dörren.
Hon hade firat med kompisar och de förflyttade sig under natten och firade på flera ställen. Hon var hemma på morgonkvisten. Tog en obligatorisk lov i köket för att rafsa åt sig nåt ätbart och sen i säng och sov tills efter lunchtid. Trött men vid liv!
Hallon, min minsta skrutt, var hos sin pappa och käkade middag och sen iväg med kompisar. Som jag anat så släppte han mer på tyglarna än vad jag tycker är ok, så hon fick sova borta. Var visst hemma igen rätt så tidigt dan efter så det kunde väl varit värre.

Igår natt kunde jag knappt sova. Inte så otippat när man sovit för länge.
Sen var det inte helt lätt att koppla av heller. Det rörde sig ungar, det pratades, det skrattades, inte så högt, men nära mitt sovrum. Jag kunde inte ens sova med öronproppar, och de var faktiskt inte särskilt högljudda.
Jag liksom kände vibreringarna i kroppen!! Som av höga basljud! Undrar om döva "hör" så?
Alltså tog jag ur öronpropparna igen, för det var värre att känna ljudet än att höra det!
Tror jag omedvedet gav upp att somna efter att ha väckts precis i insomningsögonblicket ett antar gånger.
Resultatet blev att nu är jag trött.
Ska först lokalisera Hallonungen som är ute, innan jag vågar sova. Hon ska bara, hela tiden!

Glöm inte svara på min undersökning i förra inlägget! Nu när jag lyckades göra en riktig undersökning, med knappar och allt!
Jag rapporterar sen, förhoppningsvis med fler svar än att det blir ungefär: en av en tycker si eller så!

/Blomma