blommalomma

Hallons lärare hade ringt idag och vill att vi pratar lite om hennes resultat, som tydligen kunde vara bättre.
Jag ringde inte upp, gör det imorgon istället. Måste vara lite beredd!
Så jag kom hem med intentionen att prata allvar med dottern.
Det gick sådär.
Hon tycker inte hon har problem.
Det kanske hon inte har heller, jag får höra på samtalet sen.
Iallafall var hon glad och pratig och berättade om sina bravader på lunchen en dag i solen.
Hon och en kompis hade köpt med sig lunch och satt på en filt i en park och myste.
De satt nära vattnet och fick syn på träden som växte alldeles nära, med grenarna hängande ut över vattnet.
Där borde man sitta, tyckte Hallon.
Så de klättrade ut långt på varsin gren. Satt där och solade och dinglade med benen.
Tänkte ta sig tillbaka till fast mark. De kunde inte. Vad skulle de göra då?
De var ju tvungna, så de hasade sig fram sakta och klamrade sig hårt fast på varsin gren, livrädda att ramla i sjön.
Kom ner till slut och lade sig att sola en stund.
Efter ett tag såg Hallon ett annat träd. Det växte inte vid vattnet.
Vi kan väl klättra upp där? tyckte Hallon.
Men vi kom ju knappt ner ur det föra, sa kompisen, ska vi verkligen göra det?
Ja, det gör vi, sa Hallon.
Och upp klättrade de.
Satt där ett tag och dinglade med benen.
Men sen vågade de inte klättra ner!
En gammal tant kom gående med sin hund och frågade vad de gjorde där.
Vi kommer inte ner, sa tjejerna hjälplöst , och säkert tittade de på tanten med ledsna rådjursögon.
Den gamla tanten fick hjälpa dem ner!!!!
Herregud!
Tanten var kanske inte så gammal, kom det fram sen, runt 50 sådär, så hon orkade nog.
Vilka idéer att hålla på och klättra upp i träd.
Jag sa till henne att hon kunde väl bli arborist om hon nu tycker så mycket om träd.
Självklart fick jag förklara vad en arborist gör, men hon lät inte helt ointresserad.
Säkert roligare än att plugga, tänkte hon nog.
Hon sa också att hon hade kjol och tajts (heter det inte längre, men jag kommer inte ihåg vad de kallar såna fotlösa strumpbyxor nuförtiden) när hon klättrade.
Men blev de inte noppiga? frågade jag Hallon.
Jo, LIIIITE noppiga blev de faktiskt, skrattade hon.
Jag antar att de ser förskräckliga ut!
Herregud! Hon borde få snickarbyxor på sig så hon kan leka ordentligt, den lilla 16-åringen. (Jag är faktiskt snart 17 skulle hon sagt om hon hört/läst mig)
Det är härligt att ha barnasinnet kvar.
Fortsätt gärna så gullunge!

/Blomma