blommalomma

I City-tidningen fanns idag en del intervjuer med skilda föräldrar som flyttar ihop med egna barn till gemensamt bo. Det var mest problem tyckte jag. Och de skiljer sig oftast, de blandade familjerna.
Vem är förvånad? Inte jag.
Men det finns säkert några som lyckas.
Några som är bra på att förhandla och vara lika för alla barn och behandla alla tillräckligt rättvist.
Jag orkade aldrig ge mig in i det trasslet, och inte Särbo heller. Och ingen av oss var beredda att flytta heller.
Så vi harvar på och träffas när vi kan ta oss tid.
Det är bäst så.
Fyra tonåringar, vara två som inte är ens egna, kan nog bli lite meckigt.
Vi har valt rätt, det är jag säker på.
Fast jag kan undra ibland om vi nånsin kommer flytta ihop, eller om det blir döden för förhållandet.
Eller kanske en nystart?

/Blomma