blommalomma

Jag lägger visst av mer och mer att skriva här.
Det har väl fyllt sin funktion. Jag skrev mest när jag  behövde skriva av mig men också när jag tyckte det var kul. Nu finns inte behovet riktigt på samma sätt längre så det får bli sporadiska inlägg.

Har semestrat lite med Mannen. Fantastiskt härligt! Sen är vi lite olika där. Jag känner då ett motstånd mot att skiljas åt när man kommer hem, medan han gärna vill rå om sig själv ett tag och fixa med vad det nu är han tycker måste fixas i enskildhet. Kan hålla med lite, skönt att komma hem och få gå på toaletten ifred  :-) Fast jag känner också att jag blir van vid närheten och vill ha kvar den. Min fina Man!

Den här Mannen visar ett litet styng av svartsjuka ibland, lite sådär lagom så man märker att han bryr sig. Det känns rätt bra men ändå lite ovant att han säger det rätt ut. Bra med ärlighet men jag undrar ju lite om det grundar sig i att han själv har svårt att hålla sig i skinnet... Vad kan jag göra... Så länge han inte gör något tokigt (om jag nu får reda på det) så måste jag ju lita på honom. Känns svindlande för vissa saker vet man verkligen inte om varandra.
Nästa test blir att gå på fest tillsammans och där möta nåt av hans gamla ex. Fy vad jag inte tycker sånt känns kul. Fast  nu är det ju mig han vill ha får jag tänka. Inte henne. Kan nog bli lite jobbigt ändå.

Mer semester kvar i härliga värmen och jag ska bara njuta och fånga dagen hela tiden!

/Blomma

Varför är det så svårt med förhållanden?
Man måste prata mer med varandra, kommunikation är så svårt.
Vi förstår inte riktigt. Ibland är det bättre att skriva. Man tänker lite bättre då. Kanske för mycket.
Nu vet jag varken till eller från, ut eller in.
Det finns ju vissa gränser för vad ett stackars litet nytt förhållande ska behöva ta tag i och reda ut. Eller?
Visst borde allt vara lätt i början?
Eller kommer jag ihåg fel?
Det är ju inte så att jag byter förhållanden så ofta så jag minns så noga hur början brukar vara, jag har bara en aning om att den är sockersöt och fantastisk och man flyter fram på moln eller nåt sånt...
Nu har vi redan hamnat i nåt litet trassel, bara om oss men ändå.
Vi har för ett litet tag sen nosat på det här trasslet men inte kommit igenom härvan riktigt och nu kanske det är för sent.
Jag är inte så bra på att prata, vet inte hur jag ska säga eller vad jag egentligen vill ha sagt, och det är ju liksom själva meningen med att prata! Vad vill jag egentligen? Jag tänker och tänker så hjärnan kokar och jag blir trött och smått disträ.
Mannen, Mannen, vad håller vi på med? Jag tycker självklart att det är ditt fel din klantapa och jag vet att du tycker det mesta är mitt! Bah! Knappast ens fel att två träter eller vad vi nu gör.
Jag vill ju bara att du ska avguda mig och vara allmännt kärleksfull vad jag än gör, fattar du inte det va?
Att ett sånt litet krav ska vara så svårt att uppfylla...

/Smått utblommad Blomma

Igår hade Hallon sin första fnurra med pojkvännen.
Han blev upprörd över något hon gjort innan de blev tillsammans.
Inget han skulle bry sig om kan man tycka, men förnuftet är inte alltid detsamma som känslorna.
Han begrundade och sansade sig till sist och bad om ursäkt.
Så nu är de små turturduvor igen.
Den allra första kärleken är så naiv och härlig.
När det känns som om den ska hålla hela livet.
Den kan också knäcka en liten tonåring så fruktansvärt.
Det hoppas vi slipper hända än på ett tag.

Leve kärleken!

/Blomma

Tonåring på nytt?
En man jag träffade ute en kväll har jag fortsatt sms-kontakt med.
Döttrarna stoppar mig: - Men mamma, du får inte svara så snabbt! Låt honom vänta.
Nej, livet är för kort små döttrar, säger jag bara, jag har väntat klart. Blir det nåt så blir det annars vill jag veta det snabbt! De förstår mig inte...
Vi ska ses igen iallafall, som det verkar än så länge.
Spännande, konstigt, undrande.
Hur såg han ut egentligen? Hade han konstiga skor?
Hur var han egentligen?
Kanske jag får en chock, för hur man ser honom ute på lokal, med begränsat ljus, det kan ju skilja sig lite från verkligheten.
Iallafall ger det mig lite spänning i livet. Och magknip.

/Blomma

Just nu kan jag lösa all världens problem.
Jag har redan löst två och det är bara början.
Fast de två är bara lösta på pappret än, mina drabbade döttrar är ännu lyckligt ovetande så det värsta är kvar: att tillämpa lösningen på dem!
att hålla fast vid mina lösningar och inte ge mig förrän vi genomfört dem med lyckat resultat.

Attans vad mycket styrka och vilja jag behöver nu.
Måste tanka nånstans.
Har just fått lite bränsle från ett seminarium.
Ska nog fortsätta tankningen på Friskis imorrn.

/Blomma

Jag och min f.d Särbo träffades och fikade idag.
Det kändes... ungefär som vanligt men ändå inte.
Skillnaden var väl ett litet osynligt avstånd mellan oss som gjorde att vi inte höll i handen och tog på varandra.
Det var lite sorgligt att ta adjö igen, fast inte så mycket som på den riktiga "avslutningsdagen".
Jag hade inte tänkt att vi behövde höras eller träffas direkt, för det kändes bättre att inte höras av alls efteråt, mer än nåt mail.
Några vänner verkade tycka annorlunda, så jag gick nog och grubblade på det en del och tog till slut mod till mig att ringa upp honom. Han hade ändå några små saker kvar hos mig.
Sen blev det så att vi träffades ett par timmar och fikade och han fick sina grejer.
Det känns bra att ha träffats efteråt. Som nån sorts vänner. Fast ändå kan man inte riktigt vara vänner när man har haft ett förhållande. Inte vänner som träffas och gör massa saker tillsammans iallafall. Däremot kan man vara vänner, alltså motsats till ovänner. Och det ska vi vara.
Nu känns det som om jag skulle kunna ringa iallafall och fråga om något jag vet att han kan svara på utan att känna mig dum.
Kramen när vi sa hej då ville vi inte riktigt avsluta. Så är det. Jag tycker inte illa om honom på något sätt, så vi ska nog inte träffas alls, för jag vill inte falla tillbaka.
Vi har ändå haft mycket bra och det är det jag vill minnas.

/Blomma