blommalomma

Tungt!
Vissa vill prata.
Jag tycker inte det hjälper.
Vill hellre inte prata alls.
Bara vara som en mussla som ingen kommer åt.
Mina tankar är bara mina, iallafall privat.
Vad hjälper det mig att berätta om dem för nån annan?
Jag orkar inte konfrontera, det är för jobbigt.
Istället undviker jag den eller dem det gäller.
Fegt?
Kanske.
Men jag vet inte vad jag ska säga om jag konfronteras med det oerhört jobbiga.
Så istället, om vi ändå råkas, säger jag nåt meningslöst, typ -vilken konstig hund det går där borta!
Jag tror jag ibland låter bli att säga nåt tyvärr, även om jag kanske skulle vilja.
För jag börjar bara gråta då.
Bättre att hålla tyst än att gråta inför den man inte orkar konfronteras med.
Men om jag bara visste vad jag skulle säga.
- DÅ! Då kanske jag skulle göra det.
Visst har jag verkligen konfronterats med obehagligheter, men inte klarat det bra alla gånger.
Det har väl skrämt mig kanske.
Jag borde såklart alltid ta tag i jobbigheter direkt när de dyker upp.
Men hur?
Jag bara grubblar istället. Tänker på hur jag ska lösa det, men det kanske faktiskt inte GÅR att lösa. Då måste man ju ändå göra nåt. Eller?
Eller gömma sig i en garderob resten av livet?
Ja, vilken bra idé! -Eller kanske inte...

/Blomma, med kokande hjärna