blommalomma

Barn flyttar hemifrån.
Flyttar sådär på en höft.
Så som de är nuförtiden, unga fladdriga lite hoppsan hejsanflyttare.
Rummet vill barnet ha kvar. Vill liksom inte klippa hundraprocentigt.
Jag tycker att har man flyttat hemifrån så har man. Steget är taget, och ska man komma hem igen är det inte på samma villkor.
Inte skulle jag låta en stackars bostadslös unge bo på gatan och det vet ungen, men kommer hon hem igen så skulle det kunna bli att sova på soffan t.ex. Gamla rummet skulle ju kunna vara uthyrt eller omgjort.
Jag får låta henne ha några månader på sig men sen då. Sen måste hon väl ändå räknas som utflyttad och allt hennes pick och pack ska ut. Inte ta plats i mitt hem. Iallafall inte inne i garderober och annat. Källaren är väl en annan sak. Den räcker att tömma när jag flyttar.
Så när ska jag flytta hemifrån? Inte så bråttom men jag har lite tentakler ute.
Ungen vill att jag ska sakna och tycka det är jobbigt att hon flyttar.
Njae, det är rätt skönt skulle jag nog säga.
Fast visst blir det tomt.
Tomt och lugnt och skönt.
Och friare.
Och jag kan känna att jag lyckats uppfostra en självständig unge som vill klara sig själv.
Stolthet känner jag!
Över min lilla unge som tar steget att flytta.

/Blomma