Tonåringars komplicerade liv
Smultron sover i soffan och vill inte vakna. Jag kanske borde låta henne sova där hela natten, för hon sov visst inte mycket i natt. Festande hör tonåren till. Hoppas bara det går över. Det tycker jag redan att det har gjort till viss del.
Hallon är kär. Så gulligt så, jag väntar bara på att få se drömprinsen.
Skönt för henne att ha jullov nu, fast med hennes pluggtakt borde hon plugga intensivt varenda dag av lovet.
Det kommer inte att ske. Jag lovar.
Det hade inte varit troligt förut och chanserna har knappast ökat nu med en pojkvän med i bilden.
Jag oroar mig för hennes pluggande, eller rättare sagt icke-pluggande. Vad har hon för framtid? Hon fattar det inte själv, fast egentligen gör hon ju det, men lättjan vinner över förståndet.
Hon vill bara laja. Älskade skitunge! Skärp till dig nu!
Älskade ungar, fattar ni inte att jag vill att ni ska vara så mycket bättre än jag?
Nej, varför skulle ni fatta det.
Men jag vill att ni ska bli lyckliga och självständiga. Jag är iallafall självständig, men vad är lycka? Ett tillstånd bara. Rätt härligt. Grundlyckliga vill jag att ni ska bli.
Vad jag vill spelar ingen roll. Det är vad jag gör som spelar roll.
Så vad ska jag göra då?
Det är jag inte alltid så bra på att lista ut.
Jag borde inte ha försökt motivera Hallon att plugga hela tiden, borde nog istället ha varit benhård och tvingat henne. Hade det varit bättre? Hon hade kanske presterat bättre? Eller inte? Men vad händer när mamma inte tvingar längre? Skiter man i allt då?
Motivationen gick det ju lite si och så med.
Var tog hennes JAG KAN-anda vägen efter mellanstadiet?
Ingenting var omöjligt före 11-årsåldern, men sen var det visst det. Borde vara tvärtom. Hon borde ha vuxit kan man tycka men tonårstiden är så vidrig och elak så den knäcker små flickor som tror de är stora. Inte knäcker helt kanske, men bankar till dem ordentligt så de får så de tiger ett tag. De blir kaxiga mot familjen som är trygg och kanske mot alla andra också utåt, men invändigt är de små och rädda.
Det kan kännas lite tungt att vara den som ska ge dessa små uppväxande tonåringar självförtroende, självkänsla, självständighet och lycka inpräntat i den tid när deras värld är uppochner.
Det går väl som det går, men alla gör vi väl ändå vårt bästa!
En av dem är nästan inte längre tonåring men det är ju bara en siffra, tonåringar är de nog så länge de bor hemma.
/Blomma
Hallon är kär. Så gulligt så, jag väntar bara på att få se drömprinsen.
Skönt för henne att ha jullov nu, fast med hennes pluggtakt borde hon plugga intensivt varenda dag av lovet.
Det kommer inte att ske. Jag lovar.
Det hade inte varit troligt förut och chanserna har knappast ökat nu med en pojkvän med i bilden.
Jag oroar mig för hennes pluggande, eller rättare sagt icke-pluggande. Vad har hon för framtid? Hon fattar det inte själv, fast egentligen gör hon ju det, men lättjan vinner över förståndet.
Hon vill bara laja. Älskade skitunge! Skärp till dig nu!
Älskade ungar, fattar ni inte att jag vill att ni ska vara så mycket bättre än jag?
Nej, varför skulle ni fatta det.
Men jag vill att ni ska bli lyckliga och självständiga. Jag är iallafall självständig, men vad är lycka? Ett tillstånd bara. Rätt härligt. Grundlyckliga vill jag att ni ska bli.
Vad jag vill spelar ingen roll. Det är vad jag gör som spelar roll.
Så vad ska jag göra då?
Det är jag inte alltid så bra på att lista ut.
Jag borde inte ha försökt motivera Hallon att plugga hela tiden, borde nog istället ha varit benhård och tvingat henne. Hade det varit bättre? Hon hade kanske presterat bättre? Eller inte? Men vad händer när mamma inte tvingar längre? Skiter man i allt då?
Motivationen gick det ju lite si och så med.
Var tog hennes JAG KAN-anda vägen efter mellanstadiet?
Ingenting var omöjligt före 11-årsåldern, men sen var det visst det. Borde vara tvärtom. Hon borde ha vuxit kan man tycka men tonårstiden är så vidrig och elak så den knäcker små flickor som tror de är stora. Inte knäcker helt kanske, men bankar till dem ordentligt så de får så de tiger ett tag. De blir kaxiga mot familjen som är trygg och kanske mot alla andra också utåt, men invändigt är de små och rädda.
Det kan kännas lite tungt att vara den som ska ge dessa små uppväxande tonåringar självförtroende, självkänsla, självständighet och lycka inpräntat i den tid när deras värld är uppochner.
Det går väl som det går, men alla gör vi väl ändå vårt bästa!
En av dem är nästan inte längre tonåring men det är ju bara en siffra, tonåringar är de nog så länge de bor hemma.
/Blomma
Kommentarer
Postat av: nettan
Va fint och bra du skriver..jag känner igen mitt liv (har också tonårsbarn, fast yngre än dina).
Detta med köttbullarna t ex...hemgjorda som ju vi vuxna tycker är godast, dom är "farliga" för ungarna..trist...men dom kanske ändrar uppfattning.
Sköt om dig...
Postat av: Blomma
Tack!
Köttbullarna gick faktiskt ner utan knot! Jag blev förvånad!
Trackback