Från noll till hundra?
Hur många ska med och fira midsommar?
De undrar hur många vi blir.
Från mitt håll räknade jag med Smultron och Hallon och ev. varsin kompis.
Fem stycken alltså med mig.
Men nej, Smultron ville inte med längre, skulle ut på mer spännande saker i skärgården.
Jaha, men Hallon och kompis skulle med iallafall, det blir ju bra det.
Så var vi bara tre.
I sista stund kan inte Hallons kompis följa med pga en svartsjuk pojkvän!!! Men skärpning va grabben!?
Då var vi bara två.
Så då ville inte Hallon följa med heller.
Då var det bara jag kvar!
Nähä! Skulle jag iväg själv då eller? Och lämna en aningens för ung dotter hemma själv? Knappast.
Skulle jag också åka hem då?
Så blev vi noll!
Försökte övertala Hallon att komma med ändå. Fråga någon annan kompis. Det blev två!
Ok, då var vi fyra igen.
Under tiden har Smultron velat om att komma ut över dan iallafall. Med en eller tre kompisar.
-Det spelar väl ingen roll hur många vi blir, säger Smultron, vi behöver bara lite tårta! Ha! säger jag då, tårtmonstret har talat!
Oj, då blir vi... sex eller åtta stycken!
Vi får inte plats i bilen. Och eftersom Smultron velat och inte heller frågat om hon kunde åka med i bilen, så har hon inte första tjing. Fast hon får plats men inte hennes kompisar.
Ilska och vrede drabbade mig då! Smultron blev vansinnig och kastade sönder en fjärrkontroll (igen!!)
Hon gick till slut med på att de ska ta tåget första biten och bli hämtad sista biten, och så tar jag packningen i bilen (fast jag börjar undra vad jag lovat! Jag har ju ingen lastbil direkt!).
För att mätta alla oräknade magar har vi laddat med massa formbröd och pålägg som får bli varma mackor att fylla ut sillkäket med. Om det nu behövs.
Försökte snacka allvar med Smultron apropå ilska och allt hon tar för givet. Vad man än säger blir det överlägsna svaret "-whatever". Jag blir galen! Sa att nu får du bannemej lyssna även om du inte är intresserad, för jag vill också säga min åsikt i det här virrvarret av oplanerad midsommar. -Whatever! säger skitungen, jag vet redan vad du ska säga. Självklart tog jag ingen hänsyn till det, utan berättade min syn på saken. Självklart höll hon inte med, men hon hörde ändå på till slut.
Hon och jag kan verkligen inte prata med varandra. Vi skulle behöva en opartisk medlare!
/Blomma
De undrar hur många vi blir.
Från mitt håll räknade jag med Smultron och Hallon och ev. varsin kompis.
Fem stycken alltså med mig.
Men nej, Smultron ville inte med längre, skulle ut på mer spännande saker i skärgården.
Jaha, men Hallon och kompis skulle med iallafall, det blir ju bra det.
Så var vi bara tre.
I sista stund kan inte Hallons kompis följa med pga en svartsjuk pojkvän!!! Men skärpning va grabben!?
Då var vi bara två.
Så då ville inte Hallon följa med heller.
Då var det bara jag kvar!
Nähä! Skulle jag iväg själv då eller? Och lämna en aningens för ung dotter hemma själv? Knappast.
Skulle jag också åka hem då?
Så blev vi noll!
Försökte övertala Hallon att komma med ändå. Fråga någon annan kompis. Det blev två!
Ok, då var vi fyra igen.
Under tiden har Smultron velat om att komma ut över dan iallafall. Med en eller tre kompisar.
-Det spelar väl ingen roll hur många vi blir, säger Smultron, vi behöver bara lite tårta! Ha! säger jag då, tårtmonstret har talat!
Oj, då blir vi... sex eller åtta stycken!
Vi får inte plats i bilen. Och eftersom Smultron velat och inte heller frågat om hon kunde åka med i bilen, så har hon inte första tjing. Fast hon får plats men inte hennes kompisar.
Ilska och vrede drabbade mig då! Smultron blev vansinnig och kastade sönder en fjärrkontroll (igen!!)
Hon gick till slut med på att de ska ta tåget första biten och bli hämtad sista biten, och så tar jag packningen i bilen (fast jag börjar undra vad jag lovat! Jag har ju ingen lastbil direkt!).
För att mätta alla oräknade magar har vi laddat med massa formbröd och pålägg som får bli varma mackor att fylla ut sillkäket med. Om det nu behövs.
Försökte snacka allvar med Smultron apropå ilska och allt hon tar för givet. Vad man än säger blir det överlägsna svaret "-whatever". Jag blir galen! Sa att nu får du bannemej lyssna även om du inte är intresserad, för jag vill också säga min åsikt i det här virrvarret av oplanerad midsommar. -Whatever! säger skitungen, jag vet redan vad du ska säga. Självklart tog jag ingen hänsyn till det, utan berättade min syn på saken. Självklart höll hon inte med, men hon hörde ändå på till slut.
Hon och jag kan verkligen inte prata med varandra. Vi skulle behöva en opartisk medlare!
/Blomma
Kommentarer
Trackback