Älskade barn
Jag har inte känt mig helt pigg idag, nån släng av nåt virus kanske, så jag har inte orkat mycket mer än att titta på tv.
Såg bl.a ett program om människor i olika åldrar som har något syndrom som bl.a ger deformerade ansikten.
Jag blev lite extra tagen av en familj med två tjejer lika gamla som mina, 17 och 19 år, där 19-åringen hade syndromet. Hon fick till slut ett jobb i Grekland och åkte iväg och jag kunde känna föräldrarnas stolthet över att hon lyckades komma över rädslan att inte duga och våga göra något hon ville.
När jag såg det kände jag sån kärlek till mina egna tjejer så jag bara var tvungen att ringa dem och säga hur mycket jag älskar dem. De tyckte väl inte det var något utöver det vanliga, utan är trygga i att alltid ha en familj som älskar dem. Även om jag tror Smultron tvivlar på sin pappa ibland bara för att han är obetänksam och rätt så egoistisk. Hallon har ju samma pappa men hon tar inte åt sig som Smultron som är en riktig drama queen vad gäller det mesta och reagerar med bl.a ilska mot mig. Han kunde ändå visa tjejerna att de är viktiga för honom. Ibland skickar jag ett sms till honom och ber honom ringa upp t.ex Smultron för att hon behöver det. Han tänker inte på det själv utan ringer alltför sällan. Då blir hon så glad och uppspelt när han ringer! Det borde ju ge mersmak kan man tycka.
/Blomma