blommalomma

Ämnet fick jag från Aron genom Blogstafetten:

När lyckas dina barn förvåna dig?

Först borde jag fråga mig om de över huvud taget KAN förvåna mig längre.

När de var små förvånades jag mest hela tiden. Roliga kommentarer som ledde till mycket skratt! De använde svåra ord i fel sammanhang och var så fruktansvärt roliga. Jag berättade roliga historier om dem på jobbet varje dag. (Måste ha varit rätt tröttsamt för mina stackars jobbarkompisar!) De hade kul idéer som ingen vuxen skulle komma på, t. ex showade de för alla som kom och hälsade på.

Nu är ju frågan om jag ens blir förvånad längre. Men det blir jag förstås. Kanske inte så ofta positivt som jag skulle önska tyvärr, men om jag blir positivt förvånad så är det desto roligare!

Något som, konstigt nog, fortsätter förvåna mig trots att jag är ganska luttrad och beredd, är ändå min 15-åriga dotters klurigheter och undanflykter, undanhållande av sanningen, för att få vara ute senare, gå på ”skumma” fester, sova över hos ”kompisar” vi inte känner och jag vet inte allt hon vill göra. Allt är så väldigt spännande i den åldern. Och precis ALLA får göra mycket mer, vara ute mycket längre och har inga begränsningar hemifrån överhuvudtaget. Det vet ju alla. Jag är ju inget gammalt ufo som inte kommer ihåg hur det var.

Hon lyckas faktiskt fortfarande förvåna mig med sina små påhitt.

Det senaste var att hon skulle sova över hos en kompis, hemma hos kompisens pappa. Jag ringde förstås upp pappan och det var ok. De skulle inte få vara ute särskilt sent ens. Bra! Då var jag lugn. Ändå gror alltid någon lite oro, så jag ringde min dotter på mobilen vid den tiden när de borde tänka på hemgång, bara för att höra om hon lät ok.

Hon lät väldigt dämpad. Visst var hon på hemväg. Inget mer. Är ni på bussen då? Frågar jag Näe, säger hon bara helt kort. Men var är ni då? Kompisens pappa skjutsar, vill du prata med honom, säger hon då. Jaha, hinner man tänka, är hon full? Är kompisen full? Har de råkat ut för något hemskt? Vad är det som har hänt??

Det de luriga små söta tjejerna hittat på var riktigt raffinerat.

De hade från festen ringt hem till kompisens pappa och frågat om de fick sova hos min dotters pappa istället. Då vill jag prata med honom, hade pappan sagt. Ja, men han kan inte prata nu, han ringer upp. Ok! Sen ringer då telefonen och ”min dotters pappa” säger att visst får de sova hos honom.

Nu anade kompisens pappa lite ugglor i mossen. Han hade aldrig pratat med min dotters pappa förut, så han visste inte hur han lät, men reagerade ändå på något, så han slog upp mobilnumret som de ringt ifrån, på Internet, och det gick till någon helt annan!

Då ringde han förstås tjejerna och åkte och hämtade dem.

Så väldigt smart gjort! Av tjejerna alltså! Men de hade inte räknat med en ännu smartare pappa…

Min dotter berättade senare att de gjort så för att de skulle gå hem tidigast från festen. Men de hade inte ens frågat om de fick vara ute längre!
Sånt blir jag lite matt av…och aningen förvånad faktiskt.

Jag kan räkna upp många liknande händelser.

Positiva förvåningar är när de någon gång lagat middag när jag kommer hem. Väldigt ovanligt, knappt jag kommer ihåg när det var senast, men det har hänt mer än en gång!

Eller när de kommer hem och berättar att de fått bra på något prov. Det är förstås inte alltid förvånande, utan mest roligt, utom om det är i ett svagt ämne. DÅ blir jag ju förvånad OCH glad!

Min äldsta dotter förvånar mig fortfarande med sitt uppochnervända humör. Fast jag är ändå väldigt luttrad, suckar mest nu för tiden.

Hon har en del förvånande roliga idéer ibland.

T. ex så bad hon om tidig middag en dag, och då sa jag att hon kunde ta fram en hel lax vi hade i frysen, så den skulle tina.

Sen när jag var på väg hem ringde hon på mobilen, och när jag frågade om laxen hade hon glömt den. Men då kom en sån där förvånande, överraskande, galen idé som ingen annan än hon kan ha: Men mamma, jag ska duscha nu, så jag tar med mig laxen in i duschen, där brukar det bli jättevarmt!

Det var en kul idé, men jag skulle inte rekommendera den metoden för upptining av fiskar. Den var rätt isig efter besöket i duschen också!

Precis NU blev jag smått förvånad igen. Jag som knappt trodde jag kunde bli det längre!

Äldsta dottern hade inga pengar, så hon fick ta lite pantflaskor och gå och panta och behålla det de inbringade. Sen kom hon ändå och tiggde om en femma för att det skulle räcka till solning.

Och NU! Nu ringde hon och sa att hon inte äter hemma. Hon äter på grillen! Så nu HAR hon pengar alltså. Jaha, lurad eller?

De förvånade mig faktiskt i lördagskväll genom att vara hemma! Båda! Samtidigt!

Lite otippat var också att äldsta dottern gick ut och åkte pulka(!) med sina kompisar i full skidmundering tidigare i lördags kväll!

Jag blir förvånad när yngsta dottern plötsligt får ett pysselryck och sätter sig vid symaskinen för att göra om ett plagg till något helt annat. Lite blandade resultat, men jag uppmuntrar det alltid när hon gör något kreativt!

Trots det sker det där kreativa så sällan så jag fortsätter att förvånas.

När jag tänker efter så slutar jag nog aldrig att förvånas. Några exempel på saker att ständigt förvånas över:

De vill låna mina kläder.

De skriver otroligt fort på datorn, utan att ha gått maskinskrivningskurs.

Hur snabbt ett nystädat rum kan bli helt obeboeligt. Rekordsnabbt faktiskt! Knappt man hinner blinka!

De gillar gammal musik som jag lyssnade på i deras ålder.

Att de ena sekunden kan vara nära att ha ihjäl varandra, för att i nästa vara totalt eniga mot mammas dåliga regler och begränsningar av deras spännande liv.

Och så kan jag förvånas ibland bara av att titta på dem, fattar inte riktigt att det faktiskt är mina små tjejer som nyss sprang omkring och lekte Madicken och Lisabet, klättrade över helvetesgap i alltför höga berg för lillasyster, som kunde skrämmas till förtjusning att städa sitt gemensamma rum om jag blev en elak häxa som kom in och häxskrämdes lite då och då, tänk att de har växt upp och blivit så stora och snart vuxna på ingen tid alls. Jag har ju inte blivit äldre…

Det är verkligen förvånande!

Ja det var mitt bidrag till Blogstafetten.

Och så ett ämne till Agnes:

Vad dagens föräldrar sällan vet om sina tonåringar.

/Blommalomma