Livet som det är just nu
Nu har vi träffat brorsonen som var så liten, fast förstås ändå större än sist.
Han låter en del, fast han skriker inte så mycket, bara stånkar och har sig. Så söt är han.
Det känns väldigt avlägset att ha småbarn. Det var ju ändå 15 ½ år sen min yngsta Hallon föddes.
Jag vet ju flera som börjar om, och skaffar en ny kull även fast de är runt 40, men det känns inte som att jag skulle orka det. Man har ju verkligen fullt sjå med tonåringarna som tar så mycket kraft, men inte ger så mycket tillbaka. Fast det gör ju småbarn istället! De är så kärleksfulla så det ska väl räcka att tänka på det i tonåren också. Jag får ju nån kram och någon uppskattad kommentar nån gång ibland iallafall, så helt dött på den fronten är det inte ändå.
Min bror skojade om att han hade blivit lite rynkig, fått skrattrynkor. Och så sa han att det har ju inte jag! Näe, jag vet. Jag är för lite glad nu för tiden. Mina mungipor börjar hänga neråt en aning. Inte alls kul! Men det är ju så jag känner mig, så jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Jag började ju käka rosenrot, och det har nog piggat upp mig en aning iallafall.
Fast jag behöver mer uppiggning!
Helst inte i form av tabletter, utan mer roligt i livet.
Vet inte varför jag tycker att det mesta känns så tungt och motigt och jobbigt och har så svårt att hitta glädjestunder.
Jag har lite svårt att prata om svårigheter och ta konflikter. Fast jag slänger ur mig små klagande kommentarer om att det är jobbigt med tonåringarna. Vad hemskt det måste vara att höra på mig!
Jag säger väl inte mycket positivt kanske. Fast jag tar för givet att alla vet och förstår att jag älskar mina tjejer mest av allt! Det är så självklart! Så det säger jag väl inte. Jo, till tjejerna förstås!
Solen skiner, så varför är jag inte gladare?
Fåglarna kvittrar, men inte ler jag för det.
Lill-Teenie är så glad och nöjd, det gör mig lite glad iallafall, och att hon är hemma hos mig nu.
Jag vill köpa blommor och vårkläder, men får nog vänta till nästa lön.
Undrar om jag skulle bli gladare av mycket pengar? Jag tror faktiskt inte det, bara mer impulsiv, men gladare vet jag inte.
Min kärlek till Särbo då? Den går lite upp och ner, vi ses väl för sällan och när vi ses är det rätt mycket på teenisarnas villkor.
Livet är för lite kul just nu.
Faaaan!!
/Blommalomma
Han låter en del, fast han skriker inte så mycket, bara stånkar och har sig. Så söt är han.
Det känns väldigt avlägset att ha småbarn. Det var ju ändå 15 ½ år sen min yngsta Hallon föddes.
Jag vet ju flera som börjar om, och skaffar en ny kull även fast de är runt 40, men det känns inte som att jag skulle orka det. Man har ju verkligen fullt sjå med tonåringarna som tar så mycket kraft, men inte ger så mycket tillbaka. Fast det gör ju småbarn istället! De är så kärleksfulla så det ska väl räcka att tänka på det i tonåren också. Jag får ju nån kram och någon uppskattad kommentar nån gång ibland iallafall, så helt dött på den fronten är det inte ändå.
Min bror skojade om att han hade blivit lite rynkig, fått skrattrynkor. Och så sa han att det har ju inte jag! Näe, jag vet. Jag är för lite glad nu för tiden. Mina mungipor börjar hänga neråt en aning. Inte alls kul! Men det är ju så jag känner mig, så jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Jag började ju käka rosenrot, och det har nog piggat upp mig en aning iallafall.
Fast jag behöver mer uppiggning!
Helst inte i form av tabletter, utan mer roligt i livet.
Vet inte varför jag tycker att det mesta känns så tungt och motigt och jobbigt och har så svårt att hitta glädjestunder.
Jag har lite svårt att prata om svårigheter och ta konflikter. Fast jag slänger ur mig små klagande kommentarer om att det är jobbigt med tonåringarna. Vad hemskt det måste vara att höra på mig!
Jag säger väl inte mycket positivt kanske. Fast jag tar för givet att alla vet och förstår att jag älskar mina tjejer mest av allt! Det är så självklart! Så det säger jag väl inte. Jo, till tjejerna förstås!
Solen skiner, så varför är jag inte gladare?
Fåglarna kvittrar, men inte ler jag för det.
Lill-Teenie är så glad och nöjd, det gör mig lite glad iallafall, och att hon är hemma hos mig nu.
Jag vill köpa blommor och vårkläder, men får nog vänta till nästa lön.
Undrar om jag skulle bli gladare av mycket pengar? Jag tror faktiskt inte det, bara mer impulsiv, men gladare vet jag inte.
Min kärlek till Särbo då? Den går lite upp och ner, vi ses väl för sällan och när vi ses är det rätt mycket på teenisarnas villkor.
Livet är för lite kul just nu.
Faaaan!!
/Blommalomma
Kommentarer
Trackback