Första steget till självständighet
Flyttar sådär på en höft.
Så som de är nuförtiden, unga fladdriga lite hoppsan hejsanflyttare.
Rummet vill barnet ha kvar. Vill liksom inte klippa hundraprocentigt.
Jag tycker att har man flyttat hemifrån så har man. Steget är taget, och ska man komma hem igen är det inte på samma villkor.
Inte skulle jag låta en stackars bostadslös unge bo på gatan och det vet ungen, men kommer hon hem igen så skulle det kunna bli att sova på soffan t.ex. Gamla rummet skulle ju kunna vara uthyrt eller omgjort.
Jag får låta henne ha några månader på sig men sen då. Sen måste hon väl ändå räknas som utflyttad och allt hennes pick och pack ska ut. Inte ta plats i mitt hem. Iallafall inte inne i garderober och annat. Källaren är väl en annan sak. Den räcker att tömma när jag flyttar.
Så när ska jag flytta hemifrån? Inte så bråttom men jag har lite tentakler ute.
Ungen vill att jag ska sakna och tycka det är jobbigt att hon flyttar.
Njae, det är rätt skönt skulle jag nog säga.
Fast visst blir det tomt.
Tomt och lugnt och skönt.
Och friare.
Och jag kan känna att jag lyckats uppfostra en självständig unge som vill klara sig själv.
Stolthet känner jag!
Över min lilla unge som tar steget att flytta.
/Blomma
Svikande bloggare om exångest
Jag lägger visst av mer och mer att skriva här.
Det har väl fyllt sin funktion. Jag skrev mest när jag behövde skriva av mig men också när jag tyckte det var kul. Nu finns inte behovet riktigt på samma sätt längre så det får bli sporadiska inlägg.
Har semestrat lite med Mannen. Fantastiskt härligt! Sen är vi lite olika där. Jag känner då ett motstånd mot att skiljas åt när man kommer hem, medan han gärna vill rå om sig själv ett tag och fixa med vad det nu är han tycker måste fixas i enskildhet. Kan hålla med lite, skönt att komma hem och få gå på toaletten ifred :-) Fast jag känner också att jag blir van vid närheten och vill ha kvar den. Min fina Man!
Den här Mannen visar ett litet styng av svartsjuka ibland, lite sådär lagom så man märker att han bryr sig. Det känns rätt bra men ändå lite ovant att han säger det rätt ut. Bra med ärlighet men jag undrar ju lite om det grundar sig i att han själv har svårt att hålla sig i skinnet... Vad kan jag göra... Så länge han inte gör något tokigt (om jag nu får reda på det) så måste jag ju lita på honom. Känns svindlande för vissa saker vet man verkligen inte om varandra.
Nästa test blir att gå på fest tillsammans och där möta nåt av hans gamla ex. Fy vad jag inte tycker sånt känns kul. Fast nu är det ju mig han vill ha får jag tänka. Inte henne. Kan nog bli lite jobbigt ändå.
Mer semester kvar i härliga värmen och jag ska bara njuta och fånga dagen hela tiden!
/Blomma