Slingerbultens skavanker
Måste slinga mig.
Kanske köra botox.
Och nåt lyft.
Och silikoninlägg såklart.
INTE!
Skojar bara, för även om det skulle behövas kan jag leva med min kropp som den är.
Den fungerar ju!
Jag kan gå och springa och tänka och kramas.
Viktigare än någon ynka rynka.
Fast slinga mig kan jag få göra va?
/Blomma
Bakis baby
Nu är hon ändå uppe och rör på sig min lilla minsting.
Hon kan inte FÖRSTÅ hur det kommer sig att hon har mått så dåligt idag.
Själv är jag inte förvånad, med den andedräkt hon spred i bilen när jag körde hem henne, hade jag själv åkt dit om jag hade blåst hos polisen.
Men hon drack bara lite vin...
Hon var rätt irriterad på bakfyllan tidigare idag och muttrade:
"kan den inte går över nu då, jag har fattat piken!"
Men den bakfyllan tar den tid den tar och förhoppningsvis lär den henne en läxa.
Själv skakar jag bara på huvet och ler lite åt hennes självförvållade emlighet.
/Blomma
Hur gör vi då?
Och words per telefon don´t come easy.
Sms är för kortfattat.
Mail kan missförstås.
Och så ses man för sällan.
Hur ska man då nånsin kunna få ihop ett förhållande?
Ett gullegullsms då och då och närkontakt några dar varannan vecka.
Är det tillräckligt?
Beats me!
Och den som lever får se och bla bla bla.
/Blomma
Kommunika-fortsättning
Något alternativ finns inte.
Jag tycker ju om Mannen och vill inte ljuga.
Fast han är själv bra kryptisk.
Förstår mig inte på honom ibland.
Förstår inte vad han menar.
Herreguuuud, är det inte tjejer som ska prata så?
Hinta och hålla på.
Jag vet varken hit eller dit ibland.
Och så klämmer han till med något riktigt smältande.
Så jag faller så smått.
Ja ja, vi får se vart det leder.
/Blomma
Kommu-fucking-nikation
Då är det bara att vänta in nästa fina väder så man kan sitta och njuta lite också.
Annars verkar jag ha kommunikationssvårigheter. Jag tycker jag är så tydlig men andra är det inte. Enligt mig alltså. Smultron och jag missförstår varann och även Mannen och jag verkar göra det. Men jag tycker förstås att de inte är tillräckligt tydliga. Hur skulle jag kunna veta att Mannen, som nyss ställt in ett möte p.g.a trötthet, skulle komma nästa gång och blev sur för att jag inte hade nåt käk kvar? Suck!
Kommunikation är det svåraste som finns. Man antar saker. Han antog att jag förstod att han inte hunnit (!) äta , men efter det inställda ville jag inte tro att han ens skulle komma förrän jag såg honom. Och middag sa han inget om. Trodde han hade ätit, det var ju rätt sent ändå. Men ska inte TRO! Vi gjorde fel båda två. Vi antog saker. Nu är det utrett men ändå aningen infekterat tror jag. Lite sur Man där verkar det som. Men jag var sur för det inställda, så det jämnar väl ut sig.
Sen har jag en annan grej jag funderar över.
Hur ärlig ska man vara?
Om man ska göra något som en Man möjligtvis inte skulle vara jätteförtjust i för att han kan tro att jag är ute efter något som jag inte är, ska jag då säga det eller bara hälften? Inte ljuga men bara "glömma" den lilla detalj som skulle kunna vara känslig? Fast som inte är fel för att jag inte har avsikter.
Eller säga allt och hoppas att han förstår hur ärlig och pålitlig jag är?
Så, hur ärlig ska jag vara?
/Blomma
Oro i spåret
Imorse hade jag bestämt mig för att sticka ut och jogga med mina nya dojjer.
Jogga är inget jag tycker om att göra, jag brukar lida mest hela tiden och inte förstå varför jag gett mig in i något så onödigt jobbigt.
Men jag hade ändå bestämt mig för att jag skulle iväg, så jag åt lite fil och så ut.
Så fort jag öppnade dörren blev jag plötsligt överraskad av att det regnade! Men varför? Hur kunde jag förneka att det kunde regna?
Ja ja, eftersom jag var ombytt så satte jag mig ändå i bilen och drog iväg till bästa joggingspåret. Det finns ett precis utanför men jag vet inte riktigt hur det går och så är det nog rätt kort. Och springa många varv är inte min grej, då slutar jag efter ett.
Det regnade inte jättemycket när jag kom fram så jag drog ändå ut i spåret och sprang på ovanligt duktigt för att vara jag. Tänkte springa ett varv till men en skum man smög omkring och genade ifatt mig på ett obehagligt sätt så jag joggade iväg till bilen och drog hem istället.
Varför ska det vara så? Varför ska man behöva känna sig obehaglig till mods när män är ute och går i spåret? Speciellt osvenska män. Så är det bara. Jag är faktiskt inte lika orolig om det springer omkring blondiner i joggingkläder som om det går omkring utländska män i vanliga lufskläder. Det borde inte vara så, men nu är det det. Stackars hederliga utlänningar och även andra män som får utstå tjejers oro för vad andra tagit sig för. Sorry gubbar men jag vet ju inte vilka som är vilka.
/Blomma
Positiv
Vad beror sånt på?
Mannen jag träffar lockar fram mina goda och positiva sidor, medan däremot Särbo lockade fram mina lite sämre sidor alltför ofta. Säkert inte hans fel, men varför reagerar man som man gör?
Kanske inget att grubbla på, bara vara glad att jag nu är positiv igen. Min positivitet hade gömt sig lite.
Nu har den poppat upp igen. Den poppade förut också, men lite för sällan.
Nu är jag ett energiskt poppande positivitetsknippe. Kan ju bero på att jag tränar mer nu också.
/Plus-Blomma
Bara roligt i Bullerbyn
Har idag varit i Tv-huset på guidad visning. Sist jag var där var nog i gymnasiet.
Vi sprang på hur många guidegrupper som helst som vandrade hit och dit mellan studior och rekvisita. Pekka Heino hade utlovats men om han verkligen guidar nån gång så inte blev det vår grupp han tog sig an.
Tokstressade hem och skulle träna med Smultron men passet var fullt så vi gick på spinning istället. I sista sekunden snodde vi åt oss varsin cykel och började ställa in sadlar och snöra på oss dojjer! Vi hann iallafall. Jag har alltid spinning som reservpass om de andra är fulla eller om jag vill träna nån tid när inga andra pass finns, och det räcker bra för mig. Spinning är bara kul i små doser.
Och annars mår vi bra, jag och mina lusungar. Och mannen med som det verkar än så länge så träffas vi och vill det och sen får vi se hur det går.
/Blomma