Första steget till självständighet
Flyttar sådär på en höft.
Så som de är nuförtiden, unga fladdriga lite hoppsan hejsanflyttare.
Rummet vill barnet ha kvar. Vill liksom inte klippa hundraprocentigt.
Jag tycker att har man flyttat hemifrån så har man. Steget är taget, och ska man komma hem igen är det inte på samma villkor.
Inte skulle jag låta en stackars bostadslös unge bo på gatan och det vet ungen, men kommer hon hem igen så skulle det kunna bli att sova på soffan t.ex. Gamla rummet skulle ju kunna vara uthyrt eller omgjort.
Jag får låta henne ha några månader på sig men sen då. Sen måste hon väl ändå räknas som utflyttad och allt hennes pick och pack ska ut. Inte ta plats i mitt hem. Iallafall inte inne i garderober och annat. Källaren är väl en annan sak. Den räcker att tömma när jag flyttar.
Så när ska jag flytta hemifrån? Inte så bråttom men jag har lite tentakler ute.
Ungen vill att jag ska sakna och tycka det är jobbigt att hon flyttar.
Njae, det är rätt skönt skulle jag nog säga.
Fast visst blir det tomt.
Tomt och lugnt och skönt.
Och friare.
Och jag kan känna att jag lyckats uppfostra en självständig unge som vill klara sig själv.
Stolthet känner jag!
Över min lilla unge som tar steget att flytta.
/Blomma
Svikande bloggare om exångest
Jag lägger visst av mer och mer att skriva här.
Det har väl fyllt sin funktion. Jag skrev mest när jag behövde skriva av mig men också när jag tyckte det var kul. Nu finns inte behovet riktigt på samma sätt längre så det får bli sporadiska inlägg.
Har semestrat lite med Mannen. Fantastiskt härligt! Sen är vi lite olika där. Jag känner då ett motstånd mot att skiljas åt när man kommer hem, medan han gärna vill rå om sig själv ett tag och fixa med vad det nu är han tycker måste fixas i enskildhet. Kan hålla med lite, skönt att komma hem och få gå på toaletten ifred :-) Fast jag känner också att jag blir van vid närheten och vill ha kvar den. Min fina Man!
Den här Mannen visar ett litet styng av svartsjuka ibland, lite sådär lagom så man märker att han bryr sig. Det känns rätt bra men ändå lite ovant att han säger det rätt ut. Bra med ärlighet men jag undrar ju lite om det grundar sig i att han själv har svårt att hålla sig i skinnet... Vad kan jag göra... Så länge han inte gör något tokigt (om jag nu får reda på det) så måste jag ju lita på honom. Känns svindlande för vissa saker vet man verkligen inte om varandra.
Nästa test blir att gå på fest tillsammans och där möta nåt av hans gamla ex. Fy vad jag inte tycker sånt känns kul. Fast nu är det ju mig han vill ha får jag tänka. Inte henne. Kan nog bli lite jobbigt ändå.
Mer semester kvar i härliga värmen och jag ska bara njuta och fånga dagen hela tiden!
/Blomma
Chip i dojjan
Hade någon sagt det för några månader sen hade jag bara garvat. Ha! Varför skulle jag börja springa? Det är jobbigt och kämpigt och tråkigt och man vill bara gå istället. Men nu är jag igång!
Det började med Vårruset där jag sprang över förväntan och nu bara fortsätter jag.
Det funkar så bra än så länge.
Inget knäont eller annat skröppel.
Jag tror det beror på att jag är mer allmänt tränad än tidigare när jag börjat springa och så börjar jag och slutar varje springrunda med att gå. Det känns väldigt bra iallafall.
Nu är det tjejmilen nästa som gäller.
Jag har en dag till på att anmäla mig. Tänker avvakta till in i det sista. Måste fundera på hur jag ska springa.
Ska jag ta tidtagning med chip i dojjan? Tror det.
/Blomma
Regnfulla supportrar
Vi hann få i oss nån öl och lite käk. Vi hann också skaffa oss varsin Sverigetröja för en femitlapp och dra av och på ett par gånger för att dra på nån tjockare tröja under.
Nordman spelade och solen sken.
Vi kom ihåg en del texter sen ungarna var små och diggade Nordman. Var t.o.m på nån konsert på vattenfestivalen för hundra år sen med kidsen och diggade. Ljudet var för högt för små barnöron och vi hade inga öronproppar så jag drog fram ett par tamponger och lindade upp bomullen och skruvade ihop till snygga proppar att trycka in i öronen på dem. Så slapp jag orsaka tinnitus på dem iallafall.
Efter nordman skulle matchen börja.
Molnen tornade upp sig från flera håll, svarta och tunga.
Lagom till avspark började det droppa tungt. Tur att vi hade hunnit äta innan. Paraplyer upp. Folk som skrek att de inte såg. Paraplyer ner. Regnet ökade så det kändes som hakel. Paraplyer upp igen, försökte vinkla lite fiffigt för att inte skymma.
Efterhand började det gula havet byta färg till rosa.
Det var Aftonbladets regncapar som inhandlades och vi skaffade också ett par efter ett tag.
Regnet spöade på och Zlatan gjorde mål och folk skrek så molnen nästan skingrades.
Spännande match och jag tyckte Sverige spelade bra.
Synd att Spanien gjorde ett mål till i övertid.
De vann ju till slut med 2-1. Tyckte vi borde vunnit förstås.
Sen var det bara att åka hem och ta på sig torra kläder.
/Blomma
Obloggigt väder
Vi har väl landat lite och rett ut eller iallafall klargjort ett stort missförstånd.
Han är fin.
Smultron kräver sin uppmärksamhet och blir frustrerad och galen när jag inte är hemma och väntar på henne med maten klar varje dag. Hallon tar det med ro men håller sig hemifrån, iallafall med pojkvännen, för att slippa Smultrons humörsutbrott.
Och inte orkar jag dra igång datorn alltför ofta i sånt här fint väder. Måste ut i vädret.
/Blomma
Trassel
Varför är det så svårt med förhållanden?
Man måste prata mer med varandra, kommunikation är så svårt.
Vi förstår inte riktigt. Ibland är det bättre att skriva. Man tänker lite bättre då. Kanske för mycket.
Nu vet jag varken till eller från, ut eller in.
Det finns ju vissa gränser för vad ett stackars litet nytt förhållande ska behöva ta tag i och reda ut. Eller?
Visst borde allt vara lätt i början?
Eller kommer jag ihåg fel?
Det är ju inte så att jag byter förhållanden så ofta så jag minns så noga hur början brukar vara, jag har bara en aning om att den är sockersöt och fantastisk och man flyter fram på moln eller nåt sånt...
Nu har vi redan hamnat i nåt litet trassel, bara om oss men ändå.
Vi har för ett litet tag sen nosat på det här trasslet men inte kommit igenom härvan riktigt och nu kanske det är för sent.
Jag är inte så bra på att prata, vet inte hur jag ska säga eller vad jag egentligen vill ha sagt, och det är ju liksom själva meningen med att prata! Vad vill jag egentligen? Jag tänker och tänker så hjärnan kokar och jag blir trött och smått disträ.
Mannen, Mannen, vad håller vi på med? Jag tycker självklart att det är ditt fel din klantapa och jag vet att du tycker det mesta är mitt! Bah! Knappast ens fel att två träter eller vad vi nu gör.
Jag vill ju bara att du ska avguda mig och vara allmännt kärleksfull vad jag än gör, fattar du inte det va?
Att ett sånt litet krav ska vara så svårt att uppfylla...
/Smått utblommad Blomma
Mina nära
En hemlis ivägskickad till Mannen.
Undrar om han blir glad?
Kommer den fram imorgon eller tar det längre tid?
Han skickade en söt liten småsak till mig för ett tag sen och nu hittade jag något passande till honom.
Hoppas han blir glad.
Skulle tränat med Smultron idag men vi hoppade det. För töntig ledare tyckte hon och jag håller väl delvis med men till skillnad från henne kan jag bortse från sånt bara träningen är bra. Nåja, vi tar igen det imorgon istället.
Hallon är på g med sitt pluggande nu. Hon pluggar riktigt mycket för att vara en lite hallonunge, men jämfört med andra är det nog fortfarande i minsta laget.
Hon är duktig iallafall, kämpar på trots att hon är eländigt mycket efter i vissa ämnen. Endast p.g.a slöhet, hon är inte dum inte.
Vill ha alla hos mig, inte spridda för vinden!
/Blomma
Strumpsnål
Det känns rätt så bra.
Fortfarande vissa kommunikationssvårigheter men det beror nog snarare på Venus och Mars än något annat.
Fast det är frustrerande måste jag säga! Vill ibland ruska om honom och säga: Men tala ur skägget människa, vad menar du egentligen? Han tycker jag ska fatta ändå. Va? Är det inte så män brukar tycka att kvinnor är? Nåt fel här tror jag.
Jag lyckas på nåt konstigt sätt alltid ha trasiga strumpor på mig när jag ska träffa honom. Hur konstigt som helst eftersom jag aldrig lägger tillbaka dem i garderoben om de är trasiga. Hur lyckas jag? Han tror jag är strumpsnål. Igår tog jag t.ex på mig ett par rena, och vad jag såg hela, efter duschen och var bara hemma i hemmet någon timme innan han kom hit. Lade upp fötterna i soffan och vips var där ett stort hål under fotsulan. Var kom det ifrån? Mystiskt. Och fullständigt ointressant egentligen...
Smultron festar och Hallon hänger mest hemma hos pojkvännen så allt är som vanligt annars.
/Blomma
Huvudstupa
Jag är en mes.
Jag ler och njuter av Mannen ett tag till. Min härliga man.
Hur det ska gå?
Ja inte vet jag men just nu skiter jag i vilket och njuter av livet. (Och ljuger för mig själv, för självklart skiter jag inte i det innerst inne, bara låtsas lite).
Fast jag ska iallafall vara tuffare mot karlskrället. Bättre så? Jag tror det.
Säger jag och kastar mig huvudstupa in i något jag inte riktigt tror på.
/Blomma
Krävande Man
Nu har det väl även börjat visa sig att han är en perfektionist.
En perfekt man som vill ha en perfekt kvinna?
Jag är inte perfekt.
Hallå Mannen! Såna finns inte!
Men varför ska han testa på mig om jag är det?
Jag kan redan säga det: jag är inte perfekt, varken för dig eller nån annan.
Men jag hade hoppats att vi kunde vara tillräckligt perfekta ihop.
Men det kanske vi inte är om man efter ynka 2 månader börjar tvivla...
Livet är komplicerat och förhållanden ännu värre.
Tough luck.
Jag tror tyvärr det håller på att skita sig det här.
/Blomma
Slingerbultens skavanker
Måste slinga mig.
Kanske köra botox.
Och nåt lyft.
Och silikoninlägg såklart.
INTE!
Skojar bara, för även om det skulle behövas kan jag leva med min kropp som den är.
Den fungerar ju!
Jag kan gå och springa och tänka och kramas.
Viktigare än någon ynka rynka.
Fast slinga mig kan jag få göra va?
/Blomma
Bakis baby
Nu är hon ändå uppe och rör på sig min lilla minsting.
Hon kan inte FÖRSTÅ hur det kommer sig att hon har mått så dåligt idag.
Själv är jag inte förvånad, med den andedräkt hon spred i bilen när jag körde hem henne, hade jag själv åkt dit om jag hade blåst hos polisen.
Men hon drack bara lite vin...
Hon var rätt irriterad på bakfyllan tidigare idag och muttrade:
"kan den inte går över nu då, jag har fattat piken!"
Men den bakfyllan tar den tid den tar och förhoppningsvis lär den henne en läxa.
Själv skakar jag bara på huvet och ler lite åt hennes självförvållade emlighet.
/Blomma
Hur gör vi då?
Och words per telefon don´t come easy.
Sms är för kortfattat.
Mail kan missförstås.
Och så ses man för sällan.
Hur ska man då nånsin kunna få ihop ett förhållande?
Ett gullegullsms då och då och närkontakt några dar varannan vecka.
Är det tillräckligt?
Beats me!
Och den som lever får se och bla bla bla.
/Blomma
Kommunika-fortsättning
Något alternativ finns inte.
Jag tycker ju om Mannen och vill inte ljuga.
Fast han är själv bra kryptisk.
Förstår mig inte på honom ibland.
Förstår inte vad han menar.
Herreguuuud, är det inte tjejer som ska prata så?
Hinta och hålla på.
Jag vet varken hit eller dit ibland.
Och så klämmer han till med något riktigt smältande.
Så jag faller så smått.
Ja ja, vi får se vart det leder.
/Blomma
Kommu-fucking-nikation
Då är det bara att vänta in nästa fina väder så man kan sitta och njuta lite också.
Annars verkar jag ha kommunikationssvårigheter. Jag tycker jag är så tydlig men andra är det inte. Enligt mig alltså. Smultron och jag missförstår varann och även Mannen och jag verkar göra det. Men jag tycker förstås att de inte är tillräckligt tydliga. Hur skulle jag kunna veta att Mannen, som nyss ställt in ett möte p.g.a trötthet, skulle komma nästa gång och blev sur för att jag inte hade nåt käk kvar? Suck!
Kommunikation är det svåraste som finns. Man antar saker. Han antog att jag förstod att han inte hunnit (!) äta , men efter det inställda ville jag inte tro att han ens skulle komma förrän jag såg honom. Och middag sa han inget om. Trodde han hade ätit, det var ju rätt sent ändå. Men ska inte TRO! Vi gjorde fel båda två. Vi antog saker. Nu är det utrett men ändå aningen infekterat tror jag. Lite sur Man där verkar det som. Men jag var sur för det inställda, så det jämnar väl ut sig.
Sen har jag en annan grej jag funderar över.
Hur ärlig ska man vara?
Om man ska göra något som en Man möjligtvis inte skulle vara jätteförtjust i för att han kan tro att jag är ute efter något som jag inte är, ska jag då säga det eller bara hälften? Inte ljuga men bara "glömma" den lilla detalj som skulle kunna vara känslig? Fast som inte är fel för att jag inte har avsikter.
Eller säga allt och hoppas att han förstår hur ärlig och pålitlig jag är?
Så, hur ärlig ska jag vara?
/Blomma
