En tung helg
Det går ju inte.
Men jag var så bestämd.
Jag var så säker.
Jag tränade på olika formuleringar för att säga det bra utan att såra.
Och så kommer man till den här helgen.
Och så skiner solen!!! Det var väl ett jävla tillfälle att skina på!
Och så är Särbo sådär sprudlande glad och går runt och sjunger och är urcharmig.
Men vad lätt det blev då då!
Så jag kunde inget säga förrän på lördag kväll.
Och så hade vi resten av helgen på oss att reda ut och prata och kramas och byta saker och nycklar och kläder.
Sen bara: Hej då!
Vilken saknad!
Min goa Särbo!
Men vi hade ju ingen framtid ihop. Tyckte jag. Och innerst inne tror jag Särbo insåg det också.
Men ändå: En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig. (Sorry Särbo om du skulle hitta hit, du gillar ju inte Ledin, men den där raden var väl rätt fin?)
/Blomma
Slutet?
Om då samma person börjar fundera på om partnern tänkt detsamma, gäller det då att hinna först?
Är det den person som först tar upp att förhållandet inte är tillräckligt bra som går ut ur förhållandet som en vinnare?
KAN överhuvud taget någon gå ur ett förhållande som en vinnare?
Om en person har funderat länge på att det inte är helt bra, och sen får en aha-upplevelse att det är precis så dödfött som den anat, känner sig då den personen ratad om den andra avslutar förhållandet först? Trots att den första personen tänkt detsamma?
Är det bäst att vara eniga? Jag gissar ju det. Då bör väl inte tiden spela roll. Fast den gör säkert det ändå.
Man kan vrida och vända på det. Antingen undrar man om man gjorde rätt som avslutade det och kanske sårade partnern, eller så känner man att man inte dög åt den som kom med dödsstöten.
Men när man vet, då vet man och då finns ingen återvändo. Frågan är bara tiden. När? Vem kommer först?
Men hur kan bröllop nämnas? Det passar ju inte alls in här.
/Blomma ställer hypotetiska frågor
Bomull uti örat
Valborgsmässoafton och jag går inte till nån brasa.
Det är inget måste för mig.
Särbo är här och vi käkade rätt sent, så nu tänkte vi ha en lugn tv-kväll.
Men det är ju inget att se!!
Så han kollar på fotboll och det kan jag bara inte göra, så jag skriver lite istället.
Jag känner mig inte helt bekväm idag.
Särbo är som sagt var här ikväll och han ska upp tidigt imorgon. Alltså vill han sova en lugn natt. Helt förståeligt!
Å andra sidan är det Valborg och döttrarna är ute och grillar på varsitt håll.
De ramlar (förhoppningsvis!) hem nån gång i natt och strilar vatten och öppnar kylskåp och låter tillräckligt för att väcka upp en lättväckt person som Särbo.
Men de är ju lediga imorgon, så det är klart de ska få vara ute, bara de kommer hem sen.
Det jobbiga är att jag känner mig som en åsna mellan två hötappar.
Särbo vill sova.
Tjejerna vill allt annat än sova.
Särbo ska upp tidigt imorgon bitti.
Tjejerna kan sova hela dagen om de vill (och om jag tillåter).
Däremellan sitter jag och ska få det att funka så friktionsfritt som möjligt.
Fast helst skulle jag vilja gå och lägga mig med öronproppar och låtsas som om det regnar!
Och allra helst skulle jag vilja trycka in ordentligt med öronproppar i Särbos öron! Men han vägrar ju. Tror att han inte kan sova då fast han aldrig försökt. Mamma Mia! Den mannen! Envis som en gnu!
/Blomma, en urusel medlare i konflikter.
Särbo, sambo, delsbo eller singel?
I City-tidningen fanns idag en del intervjuer med skilda föräldrar som flyttar ihop med egna barn till gemensamt bo. Det var mest problem tyckte jag. Och de skiljer sig oftast, de blandade familjerna.
Vem är förvånad? Inte jag.
Men det finns säkert några som lyckas.
Några som är bra på att förhandla och vara lika för alla barn och behandla alla tillräckligt rättvist.
Jag orkade aldrig ge mig in i det trasslet, och inte Särbo heller. Och ingen av oss var beredda att flytta heller.
Så vi harvar på och träffas när vi kan ta oss tid.
Det är bäst så.
Fyra tonåringar, vara två som inte är ens egna, kan nog bli lite meckigt.
Vi har valt rätt, det är jag säker på.
Fast jag kan undra ibland om vi nånsin kommer flytta ihop, eller om det blir döden för förhållandet.
Eller kanske en nystart?
/Blomma
Mest skit idag
Pratade nyss med en person som lät full.
Frågade om personen hade druckit.
Nej, jag hrar innte drrruckrit, blir svaret.
Men du sluddrar ju, sa jag, rätt så anklagande lät jag nog eftersom svaret var osant.
Grör jag? Men jjag haaar intre drruckrit.
Åhh, varför inte bara säga att man tagit ett glas vin för mycket?
Rädd för mig eller?
OBS! Det var inte mina barn, utan ett mycket vuxen person.
Sen hade Särbo och jag under dagen en mailkonversation som bara bestod av missuppfattningar. "Men det skrev jag ju bara!" Ja, just det, och jag också! Försök skämta i ett mail och det kan låta rent elakt och rått. Säga nåt på skoj går inte utan smajlisar, och det använder inte Särbo. Knappt jag heller. Då blir det så här.
Och så brev från Hallons skola. Jag får alltid ont i magen när jag ser såna kuvert. Aningarna var befogade, men det gällde åtminstone inte min unge personligen, utan den stökiga klass klass hon går i. Nu måste något göras. Jaha, jag undrar om de föräldrar som behöver komma dit, verkligen gör det! Tveksamt!
Men min älskade Smultron hade skalat potatisar när jag kom hem.
Det var rätt dag att ha en snäll och go Smultronunge hemma.
/Blomma
Aftonbladet eller Expressen
Fredagkväll med Särbo och hans tonåringar?
Eller...
Hemma alldeles själv så jag får sooooova nån gång?
Hmmm...
Plus hos Särbo: Jag slipper laga mat, jag kanske blir lite uppassad och får en puss...
Plus hemma: Jag får göra precis vad jag vill!
Minus hos Särbo: tonåringar som håller mig vaken fast det inte ens är mina egna!
Minus hemma: Lite tråkigt kanske...
Måste fundera lite till.
/Blomma
Musslan i garderoben
Vissa vill prata.
Jag tycker inte det hjälper.
Vill hellre inte prata alls.
Bara vara som en mussla som ingen kommer åt.
Mina tankar är bara mina, iallafall privat.
Vad hjälper det mig att berätta om dem för nån annan?
Jag orkar inte konfrontera, det är för jobbigt.
Istället undviker jag den eller dem det gäller.
Fegt?
Kanske.
Men jag vet inte vad jag ska säga om jag konfronteras med det oerhört jobbiga.
Så istället, om vi ändå råkas, säger jag nåt meningslöst, typ -vilken konstig hund det går där borta!
Jag tror jag ibland låter bli att säga nåt tyvärr, även om jag kanske skulle vilja.
För jag börjar bara gråta då.
Bättre att hålla tyst än att gråta inför den man inte orkar konfronteras med.
Men om jag bara visste vad jag skulle säga.
- DÅ! Då kanske jag skulle göra det.
Visst har jag verkligen konfronterats med obehagligheter, men inte klarat det bra alla gånger.
Det har väl skrämt mig kanske.
Jag borde såklart alltid ta tag i jobbigheter direkt när de dyker upp.
Men hur?
Jag bara grubblar istället. Tänker på hur jag ska lösa det, men det kanske faktiskt inte GÅR att lösa. Då måste man ju ändå göra nåt. Eller?
Eller gömma sig i en garderob resten av livet?
Ja, vilken bra idé! -Eller kanske inte...
/Blomma, med kokande hjärna
Särbo eller sambo?
Kan nån verkligen vilja byta till sig våra hem som ligger på så olika ställen?
Lägenheten vi skulle kunna byta till oss ligger i Fredhäll. Precis där jag vill bo när tjejerna flyttar, men nu får jag panik och kalla fötter.
Hjälp!
Inte kan jag och mina vilda tjejer flytta ihop med Särbo och hans barn.
Han verkar tro att det skulle vara han som skulle få mest jobbigt!
Men varför då?
Alla skulle få ge och ta och vara med om en stor omställning.
Olika vanor och ovanor skulle följa med.
Det som är självklart hos den ena är jättekonstigt hos den andra.
Vet inte varför jag anmälde oss till bostadsbytaren när jag ändå inte vill flytta.
Bara kul att se om det överhuvudtaget var möjligt.
Det var det visst!
Fast vi fortsätter nog att vara särbos ett tag till.
Ha våra egna liv och när vi vill och har möjlighet så möts de liven.
Lite roligare så tror jag.
Som gubben och gumman; jag är ute när gubben min är inne ungefär, så nöter vi inte på varann.
Bra va!
/Blomma
Kontraster
Det är såna otroliga kontraster mellan hans familj och min, jag har väl nämnt det förut.
Hans dotter, i samma ålder som Hallon, var hemma igår kväll och nu också.
Man märker inte av henne.
Så tyst och försynt.
Hon tänker säkert mer än hon pratar, man får bara hoppas att hon berättar om hon har problem eller så, för annars säger hon inte mycket.
Hon satt och tittade på tv med oss igår kväll. Inte ens några diskussioner om vad vi skulle titta på.
Som om hon inte ville säga sin åsikt, fast det kan ju ha varit för att jag var med.
Nu hör man, om man lyssnar noga, låg musik från hennes rum och lite smånynnande.
Hemma hos mig är det hög volym och skrålande som gäller.
Jag förstår inte hur familjer kan vara så väldigt olika.
Nu smög hon iväg, sa lite tyst till sin pappa att hon åker nu.
Jag tycker nästan hon är oförskämt tyst.
Det är väl vanligt hyfs att säga hej då till alla som är hemma.
Tycker jag iallafall.
Men hon bara smyger iväg.
Särbo tycker såklart att det är stökigt hemma hos mig.
Det är ju jätteskillnader i ljudnivå mellan våra hem.
Nästan alltid är det massa kompisar till tjejerna hemma.
Och liv och rörelse och flängande hem och iväg och hej och hå.
Det känns lugnare för mig när de hörs.
Då hör man hur de mår.
Men alla är vi olika.
Sen gör ju Smultron alltid mera väsen av sig än Hallon. Mer än man skulle önska egentligen. Fast det är ju hennes sätt att får ur sig allt. Hon samlar knappast problemen på hög, utan delar frikostigt med sig.
Tror vi skulle få problem om vi flyttade ihop, Särbo och jag med alla tonåringar :-)
Gissa varför vi fortfarande är särbos...
/Blommalomma
Dum särbo
MEN INTE DEN HÄR GÅNGEN! Man kan inte bara anta saker. Usch vad arg jag är!
Nu har jag bara Smultron kvar att tas med. Hon kommer bli vansinnig när jag berättar. Tycker att hon hade förtur på att bestämma just den här saken, eftersom hon frågade först. Nu blir han inte populär i hennes ögon. Han har redan gjort bort sig en gång för mycket enligt henne. Varför sa jag inte bara nej det går inte? Jo, för då blir man sedd som en elak häxa som sabbar för de andra (hans dotter bl.a) som han har lovat saker. Usch! Men jag bryr mig väl inte om det egentligen? De kan väl få tycka att jag är en häxa då. Men jag gör det inte ändå. Kan inte vara så elak som han lyckats vara.
Min stackars Smultron får lida för att hon har en mesig mamma.
Du ligger mycket risigt till nu min "kära" särbo.
Ikväll en sur och tvär :-(
/Blommalomma
Ego särbo
Men jag då? Jag har bestämt liknande saker förut, men alltid kollat med honom först. Nu bara bestämmer han själv. Jag blir så besviken. Hade inget att säga till om.
Ibland blir jag så trött på honom. Och nu svarar han inte, är säkert och tränar. Inte för jag kan ändra så mycket nu, eller det kan jag väl, men då blir flera andra personer också drabbade, de han har lovat saker.
Usch och fy! Nu är du inte mycket värd min, i normala fall älskade, särbo :-(
Jag tror jag går och spelar bort dig på poker!
/Blommalomma