blommalomma

Jag har börjat undra var männen är?
Alltså MÄNNEN!
Inte pojkarna, de finns överallt. Så söta och skojiga och spralliga och omogna och verkligen ingenting att hålla i handen när åskan går.
Jag är ju inte på jakt efter någon man. Inte än. Men så småningom hade jag tänkt mig att hitta någon som jag vill leva resten av livet med. Jag vill iallafall att det ska kännas så, sen vet man aldrig hur det blir ändå, men föresatsen ska vara det.
Var jag än är ser jag inte någon som är runt 40+ sådär.
Var är ni??? Sitter ni hemma och gömmer er?
Ska jag söka på nätet sen?
Gå kurser?
Skaffa hund?
Jag hörde igår att på Kungsholmen i Stockholm bor det 83% ensamhushåll!!! Helt galet!
Stockholm leder ensamhushållsligan i världen!!! Göteborg kommer som god tvåa!!!
Men varför?
Är vi så självständiga, rädda, svårflirtade eller helt enkelt för ego för att flytta ihop, vi svenskar?
Eller vad är det frågan om?
Jag vet inte själv hur det skulle gå att flytta ihop med någon efter att ha bott själv med mina barn i så många år.
Särbo, visst, det klarade jag ju av i ett antal år.
Men hur ska det gå när två jättesjälvständiga ensamhushåll flyttar ihop?
Enda sättet är nog att skaffa nåt nytt gemensamt boende och börja om tillsammans.
Men nu är jag själv med mina teenisar och är så nöjd med det.
Måste hinna med att leva lite nu.
Leva bara jag. Göra det jag vill.
Vad vill jag då?
Måla? Nja, kanske ibland.
Resa? Jaaaa!! Självklart!
Lära mig något vill jag. Frågan är bara vad. Italienska? Dreja? Redigera foton? Klä om möbler?
Träna ska jag och gör jag, men kan göra ännu mer.
Göra något med mina ungar. Vad de nu vill hitta på...
Men männen då?
Mannen i mitt liv ska jag börja leta efter om ett år. Ja, det blir lagom.
Då borde jag ha funnit mig själv, och har jag inte gjort det på ett år, så är det nog kört ändå.
Men var ska jag hitta honom då, sen om ett år?

/Blomma