Det är inte värt besväret!

Jag blir frustrerad på min alltför oftast slöa dotter Smultron.
När jag säger det till henne så kommer snabbt som ögat hennes försvar: -Men vadå???? Jag var ju ute hela natten! Och jag jobbar faktiskt hela dagarna. Jag är inte alls slö!
-Och? säger jag. -Jag jobbar också hela dagarna och sen tränar jag på fritiden och lagar mat och handlar och städar och bråkar med mina ungar.
Men Smultron, hon ligger mest i soffan. Tills det blivit mörkt. Då kliver hon upp och börjar ringa och chatta och höra av sig och sen måste hon bara ut och möta kompisar när jag gått och lagt mig.
Hon lovade att städa vissa delar av lägenheten i fredags, fast då med en liten varning att hon kanske inte skulle hinna förrän på lördagen. Men nu är det söndag! Och om jag påminner henne vet jag vad som kommer:  -Mäh! Jag tänkte faktiskt precis städa, men nu när du håller på och tjatar så tappade jag lusten. Så nu gör jag det inte! Och det är ditt eget fel!
Jag sprängs av frustration.
Jag kan inte prata med min egen dotter.
Något som däremot fungerar bra är när vi mailar varandra under dagtid. Då är hon så gullig och trevlig och tycker jag är rolig och bästa mamman. Så hon loooovar saker! Som att städa... Mhm! Men ledde det till något? Ja, har hon inte städat innan helgen tagit slut så får jag väl se till att hon gör det. Det var nämligen en deal! Men det är svårt. Jag kan inte riktigt hota med att hon inte får gå ut förrän hon städat, för då skulle jag behöva ett par biffiga, helst döva och homosexuella  vakter i dörröppningen. Måste kanske förklara mig: Biffiga för att hålla den lilla ettermyran inne, döva för att inte kapitulera för hennes skrik och homosexuella för att inte lockas av hennes charm. Den tjejen är en överlevare! Hon låter ingen sätta sig på henne och hon ser till att få som hon vill. Kommer alltså klara sig utmärkt ute i arbetslivet. Men tills dess är det hennes stackars mamma som får ta fajterna.

Jag  bad henne hjälpa till med maten idag. Hon gör det nån gång ibland nämligen, fast nu hade hon viktigare saker för sig. Som att se på tv.
Svaret blev det så typiska för dessa ungar födda i slutet av -80 och början av -90-talet: -Nej, det är inte värt det!
Hon tycker alltså inte det är värt mödan att laga mat! Hellre tar hon en macka. Och det är så de lever. Hallon tyckte ju inte det var värt pengarna att jobba sin sista vecka av sommarjobbet när hon hade möjlighet att slippa.
Det är inte värt besväret! Kom ihåg de orden! Det är den nya generationens inställning! Undrar hur de kommer fixa att leva så? Måste ju tjäna massor och jobba minimalt. Det kommer de kräva om de har möjlighet.

Undrar om det är värt besväret att koka sig lite kaffe? Ja! Definitivt!

/Blomma


Facit den 28 augusti:

Jodå, Smultron städade utan knot på söndag kväll. Så jag slapp leta efter en specialanpassad dörrvakt.
/Blomma


Kommentarer
Postat av: Dhea

Känner igen det där från mina två när dom var i den åldern,inte för så länge sen.Nu när dom är bara lite äldre,har det som inte varit värt besväret tidigare, plötsligt blivit rätt intressant.
Så håll ut! :)

Postat av: Cathrin

Hej Blomma!
Känner så väl igen allt du skriver eftersom våra tjejer är lika gamla. Jag trodde att när hon nu slutat gymnasiet och börjat jobba så skulle hon bli lite mer vuxen, men vad händer? Jo, hon städar ALDRIG sitt städområde här hemma och rummet ska vi inte tala om. Det har nog inte städats ordentligt sedan studentmottagningen. Vår "stortjej" jobbar, partajar, och lever livet. När hon är hemma är hon helt slut. Känner igen det där med att "det inte är värt det" om det inte finns färdiglagad mat av Mamsen så blir det mackor. När hon väl är hemma vill jag att det ska vara trevligt
och att vi ska sitta i köket och fika, prata om livet och så. Då vill hon helst se på tv eller sova och då kommer allt man gått och retat sig på de dagar vi inte har setts och helt plötsligt blir man "tjatmamman" istället för den roliga och mysiga mamman. Nåväl det blir väl bättre får man hoppas.

2007-08-27 @ 09:43:08
Postat av: Blomma

Dhea: Intressant! Jag hoppas mina följer samma utveckling.
Cathrin: Ja, det går ju upp och ner. Man får försöka spara de positiva små ögonblicken och komma ihåg när det är som hopplösast (vad säger nationalencyklopedin om det ordet? Jag vill inte veta).

2007-08-28 @ 21:55:02
Postat av: kapple

Hahaha. Så mitt i prick. " Inte värt det"

2007-09-06 @ 09:48:59
URL: http://kapple.blogg.se
Postat av: Blomma

Kapple: Ja visst är det? Kanske man skulle försöka samma sak själv.

2007-09-06 @ 21:30:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback