Hon smälte som en isglass i Sahara!

Tänk att den allra suraste granntant som aldrig hejar, än mindre ser åt nån granne, faktiskt kan smälta upp och prata, t.o.m ge mig ett leende.
Vad var det då ja gjorde som fick henne att svänga om så totalt?
Jo, jag bara gosade med hennes hundvalpar och sa att de var så fina!

Det är väl så, att hos alla människor finns något litet som de inte kan motstå och som öppnar upp alla dörrar även om de stängts med hundra lås.
Att det var så lätt ändå.
Klappa hundvalpar kan jag tänka mig att göra mer, om det får folk att le vänligt mot mig.

/Blomma


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback