blommalomma

Vi har gått en lång strandpromenad idag, Särbo och jag.
Jag har bara gått den i etapper förut, för hundra år sen eller så, och alltså hittade jag inte jättebra.
På slutet lurade jag ut Särbo på ett berg, för det såg ut som om det kunde vara en stig där, men hur ser man stigar på berg egentligen?
Det var ett rätt brant berg som sluttade rätt ner i vattnet.
Och Särbo som inte gillar att klättra, han följde med utan ett ljud. Full koncentration på att hålla sig kvar på berget och inte hasa nerför berget och rulla ner i vattnet.
Han är ju en stadsman, min Särbo, och absolut ingen scout eller Mulleman. Alltså föredrar han asfalt! Men jag håller på att omvända honom. Idag såg han t.o.m en katt som låg och sov! Och frågade om en trädsort! Och sen några andungar! Naturen kommer inpå honom snabbare än han anar!
Iallafall, berget fortsatte in bland ris och träd och buskar. Ja, en skog!
Men jag visste ju att vägen skulle finnas där borta! Så vi fortsatte men ingenstans kunde vi ta vägen, utom tillbaka över den långa bergsklättrarvägen eller ta ett enormt svanhopp ner i plurret eller gena över tomterna.
Vi genade!
Jag kände mig som en inbrottstjuv!
Tog den tomt som såg mest övergiven ut, ingen såg oss tror jag!
Sen ut genom grinden.
Pust!
Ute i det fria, svettiga och risiga gick vi raka vägen ner till badet några hundra meter bort och kastade oss i.
Så skönt!
En sån dag som man blir glad av!

/Blomma