Vet ens psykologen?

Nånting jag tycker är väldigt konstigt är att om jag hör om någon annans problem med familjen, mannen, barnen, jobbet, ja lite av varje. Då tycker jag ofta att jag kan se vad de har för problem och vad som borde göras.
Det är så lätt att se andras "fel" och problem och kanske också lösningen.
Varför är det då så svårt att överhuvudtaget se om man själv har några problem? Och absolut inte se klart vad man skulle kunna göra åt det?
Som t.ex programmet supernanny. Där vet ju inte föräldrarna vad själva problemet är, och ännu mindre lösningen på det. Därför har de det så jobbigt.
Jag tror det gäller de flesta personer vad gäller nån sak i livet.
Hur ska man "se" sin egen bästa lösning?
Om man tänker på något gammalt förhållande, så kan man efter det tagit slut, lätt se vad som inte var bra. Varför ser man det inte när man är mitt uppe i det?

Funderingar som inte leder nån vart...

/Blomma


Kommentarer
Postat av: Mia

Jag orkar inte titta på supernanny, jag fattar inte hur de kan få det så som man ser på påannonsen. Men visst är det så att det är lättare att se andras "fel och brister" än sina egna. Jag som levde med en alkoholist i många år innan jag fattade att skulle jag överleva var det bara att gå.
ps..
Jag blev lite orolig att du skulle ta illa upp, men jag är ju "bara" 45...sorry...;)

Postat av: Anonym

Hej! Detta är nåt man funderar ofta på! Typ som när det uppstår situationen "vad var det jag sa!" när nåt går som man anade. T ex att man visste att det minsann skulle bli strul mellan nåt par "och nu när de köpt nytt hus och allt"...
Det fanns en snubbe som hette Mead som blev ledfigur inom nåt som kallas symbolisk interaktionism, låter lite flummig kanske men det handlar bla om "Medvetenhet om andra är ett nödvändigt villkor för att bli medveten om sig själv". Och det är ju så. Det är liksom en del av oss för att förstå oss själva som vi förstår andra bättre på nåt vis... Problemet är att vi oftast skyller på det egna som vi gör som situationsbetingat, och det andra gör beror på deras personlighet. Rent mänskligt skulle jag tro.
Jag tycker jag märker att tonåringar börjar agera på det där sättet väldigt medvetet, handlar om nåt slags uppväxande. "Det är inte mitt fel att det blev så!" har man väl hört ett antal gånger.
Kram Milla

2006-01-29 @ 13:13:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback