Träningsbrist
Jag lider av träningsbrist!
Orkar inte ta mig samman och komma iväg och träna.
Inte nåt alls!
Går inte särskilt mycket ens.
Måste rycka upp mig.
Varför inte gå en station extra?
Tyvärr är jag rätt värdelös på att hitta också. Fast det kan ju vara positivt, för då går man ju faktiskt desto mer!
När jag var ung hittade jag bara genom tunnelbanan. Stan var för mig ett stort svart hål, med ljusa punkter av tunnelbaneuppgångar. Jag visste precis hur man tog sig från ett ställe till ett annat. Spana efter närmsta T och ta tunnelbanan dit du ska. Bra sätt! Men jag hade ingen aaning om hur man tog sig mellan platserna till fots.
Om jag skulle till någon ny adress, måste jag först veta tunnelbanestationen för att hitta dit. Helst också vilken uppgång!
Sen har jag lärt mig att hitta bättre.
Första området jag tränade mig på var förstås runt Centralen och Drottninggatan, kanske till Gamla stan. Det var väl samtidigt som "T-spaningarna". Jag höll mig mest runt tunnelbanelinjen. Tryggt och skönt! Självklart var jag runt på andra ställen också, men då hängde jag bara efter kompisarna. Hade ALDRIG hittat hem igen om jag skulle blivit lämnad själv utanför den allra innersta citykärnan.
Sen i vuxen ålder blev det mer promenader. Men det var först i riktigt vuxen ålder! Efter man och barn, när jag blivit nysingel och varannanveckas mamma.
Började promenera runt i Vasastan med omnejd tack vare en manlig bekanskap som bodde där. Det var bra hittaträning, så nu hittar jag rätt så bra i de trakterna.
Det var nog då jag fattade att det faktiskt gick att ta sig mellan tunnelbanestationerna till fots. På riktigt alltså. Även långa sträckor.
Jag gick och gick och gick, även efter att Vasastanbekanskapen inte var så bekant längre...
Hoppade faktiskt av tåget långt ifrån mitt slutmål:jobbet, och gick dit. Det började jag med när jag aldrig hade tid att träna.
Riktigt bra träning, fast det inte ens kändes som det.
Men jag blev bra på att gå!
Och fick starka ben.
Inte som de små barnen jag läste om idag, som får benskörhet vid två års ålder. Men herregud!! Ut med barnen ur vagnarna! Låt dem gå nån gång.
Måste röra på mig mer innan skelettet börjar rassla av skörhet!!! Det vill jag inte vara med om!! Hemska tanke!
/Blomma
Orkar inte ta mig samman och komma iväg och träna.
Inte nåt alls!
Går inte särskilt mycket ens.
Måste rycka upp mig.
Varför inte gå en station extra?
Tyvärr är jag rätt värdelös på att hitta också. Fast det kan ju vara positivt, för då går man ju faktiskt desto mer!
När jag var ung hittade jag bara genom tunnelbanan. Stan var för mig ett stort svart hål, med ljusa punkter av tunnelbaneuppgångar. Jag visste precis hur man tog sig från ett ställe till ett annat. Spana efter närmsta T och ta tunnelbanan dit du ska. Bra sätt! Men jag hade ingen aaning om hur man tog sig mellan platserna till fots.
Om jag skulle till någon ny adress, måste jag först veta tunnelbanestationen för att hitta dit. Helst också vilken uppgång!
Sen har jag lärt mig att hitta bättre.
Första området jag tränade mig på var förstås runt Centralen och Drottninggatan, kanske till Gamla stan. Det var väl samtidigt som "T-spaningarna". Jag höll mig mest runt tunnelbanelinjen. Tryggt och skönt! Självklart var jag runt på andra ställen också, men då hängde jag bara efter kompisarna. Hade ALDRIG hittat hem igen om jag skulle blivit lämnad själv utanför den allra innersta citykärnan.
Sen i vuxen ålder blev det mer promenader. Men det var först i riktigt vuxen ålder! Efter man och barn, när jag blivit nysingel och varannanveckas mamma.
Började promenera runt i Vasastan med omnejd tack vare en manlig bekanskap som bodde där. Det var bra hittaträning, så nu hittar jag rätt så bra i de trakterna.
Det var nog då jag fattade att det faktiskt gick att ta sig mellan tunnelbanestationerna till fots. På riktigt alltså. Även långa sträckor.
Jag gick och gick och gick, även efter att Vasastanbekanskapen inte var så bekant längre...
Hoppade faktiskt av tåget långt ifrån mitt slutmål:jobbet, och gick dit. Det började jag med när jag aldrig hade tid att träna.
Riktigt bra träning, fast det inte ens kändes som det.
Men jag blev bra på att gå!
Och fick starka ben.
Inte som de små barnen jag läste om idag, som får benskörhet vid två års ålder. Men herregud!! Ut med barnen ur vagnarna! Låt dem gå nån gång.
Måste röra på mig mer innan skelettet börjar rassla av skörhet!!! Det vill jag inte vara med om!! Hemska tanke!
/Blomma
Kommentarer
Trackback