Funderingar
När ska man få ett eget liv?
Det känns som om barnen, ju äldre de är faktiskt på nåt konstigt sätt, tar så mycket tid och kraft ifrån en!
Förut hade jag varannan vecka att pusta ut. Det var rätt skönt, men ändå rörigt.
Nu är ju Smultron här hela tiden, så nåt eget liv finns liksom ingen tid för. Alltså det där när man kan dröja sig kvar i stan istället för att åka hem direkt och laga mat. Eller inte laga mat nån kväll, bara äta inget speciellt. Gå ut med några kompisar efter jobbet. Äh, jag vet inte. Men nu är jag rätt låst jämt. Fast Smultron kan jag lämna nån kväll eller två den veckan vi är själva. Det funkar bra. Lämnar jag henne för mycket har jag märkt att hon tar sig lite väl stora friheter...
Fast det är klart det finns egen tid, alla helgmornar de sover och kvällar de är ute, men då har jag ändå tjejerna i bakhuvudet. Ska de komma hem? I vilket skick? Ska de svara på mobilen när jag ringer? Ska de själva ringa mitt i natten och tjata om att sova hos nån kompis?
Jag hörde någon säga något väldigt sant:
När barnen är små, då ger man dem väldigt mycket (i tid och kärlek t.ex), men man får så otroligt mycket tillbaka. De är så kärleksfulla och goa.
När barnen är stora tonåringar ger man dem lika mycket av sin tid och kärlek, men får inte så mycket tillbaka. De tar alltså mer än de får.
Det kanske låter lite hemskt, men jag tycker nog det stämmer rätt så bra.
Tänk när de var yngre och var så otroligt kärleksfulla och hjälpsamma och ville mest väl.
Jag är medveten om att man glömmer jobbigheterna, och tur är väl det.
Jag kommer nog bara komma ihåg det mysiga med tonåringar, för det finns sånt också:
1. Man kan prata med dem som med vuxna (nästan, och när de själva vill)
2. Det är alltid massa liv och rörelse hemma, mysigt. Aldrig tyst (tycker jag om, men inte min Särbo), mycket skratt, musik, prat (även skrik som är mindre positivt)
3. Vi kan skratta tillsammans så vi får ont i magen.
4. Det händer alltid nåt, vare sig man vill eller inte.
5. När man kliver upp på morgonen har man ingen aning om hur många som kommer äta middag hemma - alltså spänning i vardagen.
6. De kan hjälpa en att välja kläder om man ska på fest. Väldigt välvilliga om de har tid... Gärna lägga en make up á la teenie också =)
7. De säger till om man är ful i håret innan man sticker till jobbet =)
8. De KAN laga mat om man ber dem.
9. Det är mysigt när de vill ha en hemmakväll med film och några kompisar hemma. Då sitter de med mig i vardagsrummet och myser.
10. När de berättar med liv och lust något de varit med om. Som en hel show!
OBS! ingen rangordning.
Ni är bäst tjejer, visa det ikväll också!
/Blomma
Det känns som om barnen, ju äldre de är faktiskt på nåt konstigt sätt, tar så mycket tid och kraft ifrån en!
Förut hade jag varannan vecka att pusta ut. Det var rätt skönt, men ändå rörigt.
Nu är ju Smultron här hela tiden, så nåt eget liv finns liksom ingen tid för. Alltså det där när man kan dröja sig kvar i stan istället för att åka hem direkt och laga mat. Eller inte laga mat nån kväll, bara äta inget speciellt. Gå ut med några kompisar efter jobbet. Äh, jag vet inte. Men nu är jag rätt låst jämt. Fast Smultron kan jag lämna nån kväll eller två den veckan vi är själva. Det funkar bra. Lämnar jag henne för mycket har jag märkt att hon tar sig lite väl stora friheter...
Fast det är klart det finns egen tid, alla helgmornar de sover och kvällar de är ute, men då har jag ändå tjejerna i bakhuvudet. Ska de komma hem? I vilket skick? Ska de svara på mobilen när jag ringer? Ska de själva ringa mitt i natten och tjata om att sova hos nån kompis?
Jag hörde någon säga något väldigt sant:
När barnen är små, då ger man dem väldigt mycket (i tid och kärlek t.ex), men man får så otroligt mycket tillbaka. De är så kärleksfulla och goa.
När barnen är stora tonåringar ger man dem lika mycket av sin tid och kärlek, men får inte så mycket tillbaka. De tar alltså mer än de får.
Det kanske låter lite hemskt, men jag tycker nog det stämmer rätt så bra.
Tänk när de var yngre och var så otroligt kärleksfulla och hjälpsamma och ville mest väl.
Jag är medveten om att man glömmer jobbigheterna, och tur är väl det.
Jag kommer nog bara komma ihåg det mysiga med tonåringar, för det finns sånt också:
1. Man kan prata med dem som med vuxna (nästan, och när de själva vill)
2. Det är alltid massa liv och rörelse hemma, mysigt. Aldrig tyst (tycker jag om, men inte min Särbo), mycket skratt, musik, prat (även skrik som är mindre positivt)
3. Vi kan skratta tillsammans så vi får ont i magen.
4. Det händer alltid nåt, vare sig man vill eller inte.
5. När man kliver upp på morgonen har man ingen aning om hur många som kommer äta middag hemma - alltså spänning i vardagen.
6. De kan hjälpa en att välja kläder om man ska på fest. Väldigt välvilliga om de har tid... Gärna lägga en make up á la teenie också =)
7. De säger till om man är ful i håret innan man sticker till jobbet =)
8. De KAN laga mat om man ber dem.
9. Det är mysigt när de vill ha en hemmakväll med film och några kompisar hemma. Då sitter de med mig i vardagsrummet och myser.
10. När de berättar med liv och lust något de varit med om. Som en hel show!
OBS! ingen rangordning.
Ni är bäst tjejer, visa det ikväll också!
/Blomma
Kommentarer
Trackback